– Hrm, hrm, tack tack för inbjudan och kolla vilken dammig lampa var var jag nu? Jo, jag ska alltså försöka ge er en bild av hur en ADD-hjärna fungerar. Jisses vad jag är törstig, kan nån sätta fram vatten. Vilken cool gul färg du har på tröjan, var har du köpt den? MEN det var inte tröjor vi skulle prata om, utan ADD a-d-d a-d-d hör ni vilken rytm det är i det uttrycket tänk en hel blandad talkör som bara framförde bokstavskombinationer a-d-d a-d-d S-T! Det skulle bli nåt i stil med gubbdrunkning med de där konkretisterna på 1960-talet – Johnson och Fahlström och allt vad de hette.
Men ni har inte kommit hit för att höra mig svamla om sextiotalspoesi, utan ni vill höra något om det neuropsykiatriska funktionshinder som benämns ADD. Det handlar inte om små racksingar som klättrar på väggarna och har myror i brallan, utan snarare om klassens drömmare som tänker på tusen och en andra saker än de som han eller hon ska tänka på … eh — eh — ehh — nu kom jag av mig, hjälp mig någon?
ADD, var det ja. Värst vad magen kurrar. Alla har en mage, har ni tänkt på det. Ni är fyrtio stycken, och alla har ni en mage. Jag skulle kunna ersätta er med tio kor, hehe. Nå.
Var var jag nånstans. Jisses, vad trött jag blev. Kan vi inte bara …
Ett svar på ”ADD-föreläsning”
*garvar högt och känner igen mig* Japp, ungefär sådär är det! Jag pratar iofs inte om att jag har ADD, och tekniskt sett har jag väl ingen diagnos heller eftersom jag inte har något handikapp eller vad det heter av det. Jag ser det mer som att min hjärna är lite knasig och lever sitt eget lilla liv. Men jag kan känna att ADD är så anonymt, ADHD tror folk åtminstone att de vet vad det är, ADD är helt okänt. Vid ett tillfälle fick jag inte ens lämna blod för att jag hade lämnat ett blodprov dagen innan för eventuell ADD-medicinering. Sköterskorna på blodgivningen hade ingen aning om vad det var, och tog det säkra före det osäkra. Sen valde jag bort mediciner, för att jag faktiskt gillar min hjärna precis som den är.
Hm – blev en konstig kommentar det här, ville EGENTLIGEN bara säga att jag blev glad över din föreläsning, för dels var det roligt att läsa (är ny läsare både på din och din frus bloggar, men jag älskar dem båda innerligt, äntligen lite härlig galenskap i världen! *s*), dels är det så skönt att få lite igenkänningsfaktor, när man är van att känna sig som ett UFO hela tiden…!
Ähum. Inser nu att min kommentar på fullt allvar är precis likadan som ditt inlägg… Hur kunde det bli så? ;o)