Visa mig en sammanbiten väsk- och prylbehängd man som går och synar golvlister och pelare på en flygplats eller en tågstation, och jag ska visa er en man som söker vägguttag. Här på Stockholms Central är det riktigt ont om dem, och under letandet hinner man också inse att det är ovanligt sällsynt med lugna, bekväma sittplatser där man kan sjunka in i det man gör utan att snegla efter långfingrade banditer eller slippa höra upprörda mobilsamtal. I SJs tempel är det kyrksittning som gäller, väskan i knät och blicken på avgångstablån.
Så det är med kall rumpa som jag skriver dessa rader till bloggosfären. Jag sitter på en holme i den svullna människobäcken, Pizza Hut framför mig, Burger King till höger. Det hörs diskussioner på franska, samtal på finska, meningsutbyten på arabiska och småtjafs på svenska. Svart, svart — som en hop kajor cirklar människorna runt i en evig okrockbar cykel. Allt kött är hö, och efter oss kommer andra att kretsa.
2 svar på ”Kall om rumpan vid Centralens enda vägguttag”
Intressanta reflexioner efter att ha läst SvD:s Understreckare om Galilei idag!
Här hade jag tänkt kicka med länken, men det visar sig att Understreckarna publiceras på nätet med en dags fördröjning
Ja, jag menade Skicka men kicka blev ju inte så fel det heller…