I början av Den gudomliga komedin befinner sig diktarjaget, dvs. Dante själv, vilse i en mörk skog. Han är trettiofem år och ”halvvägs hunnen i sin levnads bana”. På den tiden ansåg man nämligen att ett normalt människoliv var 70 år.
Lägg till 20 år på livslängden för proteinrik kost, uppvärmda bostäder, bekväma fortskaffningsmedel, vaccin, antibiotika och hälsovård samt fredlig samexistens mellan Europas stater och krönet hamnar precis där jag befinner mig.
Till skillnad från Dante känner jag mig inte vilse. Istället står jag som Heimdall längst uppe på Bifrost och tutar i mitt Gjallarhorn: ”Jag är en virvlande sotflaga mellan två oändliga mörker, och jag glöder än!”
Visst händer det att själens smalben får blåmärken från stenar och stubbar på livets stig. Det hindrar inte att världen är en god plats.