Stod och pratade stilistik inför några nävar studenter igår. Vandrade, viftade, väsnades och vaktade min tunga.
Det sistnämnda är rätt sorgligt, men efter att ha läst artiklar som denna lägger jag band på spontaniteten. Idag vet man aldrig om det är någon som känner sig [k-ordet] av töntiga skämt eller förflugna ordvändningar.
När jag tog fram Bengt Anderbergs ”Fritt efter naturen” läste jag därför ett tamt stycke om en snöig januarikväll för ett halvt århundrade sedan istället för min favorittext på sidan 60, nämligen ”Om naturbehoven”.
Men när man står ute på backen och pissar en kväll, kan man tänka höga och djupa tankar. […] Avspänt och lugnt som sällan under dagens gång betraktar vi himlen, medan en stilla pärlande vätskebåge förbinder oss med jorden. […] Skönast är detta en vinterkväll, då stjärnevalvet är som en fors av gnistrande djupsinne.
Ibland tycker jag att jag kan förstå något av den paranoia som uppstår i totalitära stater, där man ständigt måste vara beredd på att få sota för något banalt och ogenomtänkt som råkar hoppa från tungan.
2 svar på ”Jag vågade inte tala om konsten att kissa”
Hoho, det hade vi nog klarat av att höra utan att känna oss [k-ordet]. Fast vad vet jag.
Instämmer med Heléne… Hur som helst så läste du ju iallafall bra. 🙂