Mellan hotellet och British Museums mörka, bastanta ryggparti ligger en liten trädgård inklämd. En grå ekorre vimsar omkring mellan buxbom och järnek. Jag ligger på min obäddade säng och lyssnar på The Visitors – ett album som mer eller mindre betraktas som ABBAs efterbörd.
Jag vet att riffet till Head Over Heels låter som En Makalös Manick, men jag kan inte låta bli att få den där sublima ”jag flyger, jag löses upp och dunstar bort i det himmelsblåa”-känslan, det där rysningarna och det där brännandet i ögonvrån som man kan få av de långsamma satserna i Mozarts sena pianokonserter.
Samma sak när Agneta sjunger om sin gråa tillvaro i The Day Before You Came. Hon är så svidande ensam, utsatt och liten.