Framgent ska jag ägna mig åt fragment

I 60 minuter talade Horace med blicken fäst vid en punkt i ett ovisst fjärran bortom östra väggen i Börssalen där fyra stadiga kakelugnar stod som drabanter vid väggarna. Vi blev klokare på många sätt och vis, osäkert varför. Det fanns mycket att lära, men till varje namn, årtal eller citat fanns ett rött frågetecken tillfogat – som om varje yttring av massa, laddning och tid var förberett för sitt eget utsläckande.

I 60 minuter andades Horace. Hans hjärta slog tappert och tålmodigt rytmen till vandringen mellan födslobädd och grav. Läppar och tunga formade ljuden som genererades av hans stämband och orsakade pulserande förtätningar av luften i rummet vilket fick våra trumhinnor att vibrera och reta nerver som förmedlade aktionspotentialer i en neuronal labyrint tills tolkning, förståelse och insikt uppstod, osäkert hur.

I 60 minuter levde vi och Horace, men inte Nicolas de Chamfort. Det han gjorde var styckevis och delt och stod vid hans död vidöppet mot den kosmiska kölden. I Börssalen andades vi våra utmätta andetag, tog våra rockar från galgarna och motades ut i februarikvällen. Det fanns fem–sex vägar att välja på för den som stod rådvill på Stortorget. Vi hade kunnat välja varsin, men någon ledde oss åt väster, osäkert vem.