För tre år sedan besökte jag Zaporozsje-kosackernas museum på Chortytsia-ön i Dnepr, vilket jag då uppfattade som en väldigt perifer plats på jorden.
– Jag kommer aldrig tillbaks till den platsen! brukade jag hävda.
Men jisses amalia kors i taket – nu var jag plötsligt där igen och platsen kändes inte alls särskilt udda och overklig. Tvärtom har jag en stark känsla att den kommer att växa i betydelse eftersom det är uppenbart att ukrainarna har valt ut kosackkulturen som ett fundament när de skapar sin nationella identitet. Bland annat finns två ukrainska hetmaner (”kosackhövdingar”) på sedlarna:
- Bogdan Chmelnitskij (1597–1657)
- Ivan Mazepa (1644–1709).
Helt nära kosackmuseet har man nu byggt upp en kosackby – en så kallad stanitsa. Den inger delade känslor. Å ena sidan är det spännande kulturhistoria. Å andra sidan blir man så beklämd över det ständiga byggfusket i det här landet. Går man och granskar sånt som är nybyggt så ser man förfärliga exempel på slarv och okunnighet, bland annat svåra fuktskador på kyrkor som bara är 15 år gamla.
Ordning och reda – kyrkan mitt i byn.
En favoritpryl i kosackmuseet: en rekonstruktion av en skytisk sammansatt båge – även kallad kompositbåge. Den är liten och smidig nog för att kunna hanteras av en ryttare, men genom att den är sinnrikt sammansatt av flera olika material kan den utveckla samma kraft som en betydligt större båge. Detta vapen har ur ett världshistoriskt perspektiv spelat lika stor roll som till exempel musköten eller stridsvagnen.