I Mykolaïv (Nikolajev på ryska) såg vi ukrainarna söndagspromenera medan vi lyssnade på en guide som uppenbarligen behöver ligga och dra i demokratimarinaden ett par år till; hon tycktes nämligen fortfarande vara genomdränkt av sovjetvärderingar och prisade bland annat massmördaren
Feliks Dzerzjinskij.
Ukrainsk medelklass på promenad på ströget längs Dnepr.
Att de yngre ukrainska kvinnorna är oerhört stilmedvetna har jag säkert redan tjatat om – annars kommer jag förmodligen göra det längre fram. Överallt ser man välklädda, långbenta skönheter som graciöst och självsäkert klickar fram på höga klackar över tjälgropar, sneda cementplattor och lösa kantstenar. Sen finns det en och annan vars smak kan diskuteras; kolla t-shirten till vänster. Det måste vara nån slags rekord i tackiness. Metakitsch, liksom!
Fejk, fejk, överallt fejk – det forna Sovjet är fullt av rekonstruktioner. Bildligt skulle man kunna säga att när historiens vingslag susar är det i många fall en inspelning från femtiotalet.
Men den här örlogsflaggan från Krimkriget vågar jag ändå tro att den är äkta. Huset den befinner sig i är däremot en kopia av det hus som stod där före kriget; trots detta ville guiderna först få mig att tro att viktiga beslut hade fattats i dessa salar i samband med slaget vid Sinop.