Vid nedgången från passet,
ångande och bländad av gryningssolen
med frost i mössan
och en droppe på hakan.
Länderna bakom mig
slumrande i nattskugga.
Länderna framför mig
badande i morgonens ljus.
En ränsel fylld av besvikelser
avhängd och avlagd, varsamt
ställd mot en sten
som försjunkit i tankar.
Varje andetag
femton famnar djupt.
Varje muskel på sin vakt.
Tom i tanken.
Trött och nöjd
med färdighet
och klarskap.
Det finns ingen rädsla mer,
det finns ingen
svart ängslan
inga fladdrande orosvingar
inget skrämt hjärta som söker
efter en utgång.
När jag tar nästa steg
är det det första
som leder neråt.
Jag vandrade uppåt i skugga.
Jag vandrar neråt i ljus.