I landet där så mycket vid en närmare granskning visar sig vara fejk är Gammalsvenskby alldeles äkta. Idag är dock svenskan på väg att tystna vid Dneprs strand (om man bortser från ketchupfabriken en bit därifrån). Får mig att tänka på Ishi, den siste av Yahi-folket. Så sorgligt att vara den siste av sitt slag.
Utifrån sett en ukrainsk by som alla andra. Notera de tre kronorna.
Vilse på pannkakan. Ukraina är oändliga åkrar, vidsträckt himmelskupa och evighetshorisont. Påminner en hel del om den gamla havsbottnen som sträcker ut sig bakom huset där jag växte upp.
”Godag, godag” sade de små babusjkorna, och sen sjöng de ur svenska psalmboken. Hjärteknipande surrealism i kyrkan som redan var fuktskadad på grund av undermåliga plåtarbeten. Kyrkorummet var fullt av kitschiga prylar och fick mig att associera till en sommarloppis i en en gudsförgäten bygdegård.
Att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” tillsammans med den lilla kören och medresenärerna fick bli mitt — högst koncentrerade – midsommarfirande det här året.
Jag känner stor sympati för getter – fattiga människors vän i evinnerliga tider. Omvandlar taggbuskar, snärjen och snår till proteintillskott så att barnen kan växa, och går i övrigt omkring och utgör ett potentiellt skrovmål (samt råvara till kläder och nyttoföremål).
Efter att tillsammans med två resekamrater ha näckat i Dnepr – slammig men i övrig ren så vitt vi kunde bedöma – hälsades jag av en nyfiken kossa. Ser ut som en leklysten labrador.
