Dmitri är av en helt annan sort än de Sovjetciceroner som annars möter oss vid utflyktsbussarna. Han talar fem språk – inte minst en förnämlig engelska – och besitter en enorm allmänbildning om historia, politik och religion. Han var för övrigt ubåtsofficer under kalla kriget.
Tre gånger har Sevastopol varit utsatt för brutala belägringar: en gång under Krimkriget (1853–56) och två gånger under andra världskriget – första gången med ryssar inne i staden, andra gången med tyskar.
En märklig tavla på Svarta havs-flottans museum som skiljer sig från alla andra sovjetpropagandistiska tavlor jag sett. Motivet visar de tyskar som fångats i den belägrade staden när den återtogs av ryssarna 1944. Sista flyktbåten har gått, och nu återstår bara kapitulation och fångenskap för dem som lämnats kvar.
Visserligen är tyskarna – i vanlig ordning – grovhuggna och framställda som en främmande människoart, men de uttrycker ändå känslor som gör dem mänskliga i betraktarens ögon.
Museerna drar in några grivna extra genom att kräva att man löser fotograferingspass.
Notera att det uppenbarligen är ett ryskt museum … på ukrainskt territorium.
Det underliga med Sevastopol är att det är en militärbas för både Ukraina och Ryssland. (Krim är för övrigt uttalat rysktalande region, även om den tillhör Ukraina idag.) Sådana här flottistgossar i olika åldrar ser man överallt.
En bild från det stora panoramat som visar försvaret av Sevastopol 1854–55. Betraktaren befinner sig mitt bland skansarna på Malakhov-höjden. Jämför denna vy med …
… en bild från samma höjd idag. Jag är inte riktigt på rätt ställe, men viken och hamnutloppet ligger ungefär som på förra bilden.
Beundransvärd balansakt på skorna till vänster!
Dagen avslutades med en föreställning av svartahavsflottans kör. Det började snällt och konventionellt, och det var nog fler än jag som började slumra till i teatermörkret. Men efterhand höjdes temperaturen, och snart bjöds vi på rent övermänsklig virtousitet av dansare och instrumentalister – inte minst en balalajkaspelare som kunde göra vad som helst på sina tre strängar.
Sovtåget vi färdades med behövde ström för att luftkonditioneringen skulle funka. Ingen hade uppenbarligen tänkt på att folk också kan behöva sova på tåg som står uppställda på bangården. Här ser vi exempel på improviserad ukrainsk ingenjörskonst! (Nån förståndig person lindade sedermera isoleringstejp runt hela härligheten.)