Någon var här alldeles nyss, någon som vi saknar alldeles oerhört.
Där står stolen någon målade förra veckan och satt i härom morgonen. Där är boken någon läste i förrgår kväll. Här står busken han beskar, här ligger veden han travade.
Ordningen någon lämnade består, men om jag andas ovarsamt så kanske den faller isär. Därför ställer jag mig i mitten av någons verk och håller andan.
Huvudvärk och sömnighet – kroppen känns som om den inte hade nog med syre. Jag glömmer och vimsar, läser utan att förstå. Men det gör inte ont.
Nu går jag genom barndomshuset, där alla ting har berörts av någons hand. Någon garntråd finns dock inte att följa, spåret leder ut i tunna luften … över havet … mot det väldiga frågetecken som tornar upp sig som ett svampmoln vid horisonten.
6 svar på ”Någon är saknad”
När min pappa dog kändes det dom om jag föll genom moln, i flera månader efteråt. Som om jag hade tappat ett sammanhang. Tänker på dig.
/Anna
Jag får en klump i halsen när jag läser.
Även jag har stått i ett hem och hållit andan. Strukit med en hand över fåtöljskinnet som nötts silkesmjukt av någon som aldrig mer ska sitta där.
Saknad är på ett sätt väldigt konkret och förståelig. Fattbar.
Och ändå helt ofattbar.
Du har mitt deltagande
/K
Just nu, precis i detta ögonblick, förstår jag alldeles innerligt vad du känner.
Den värld någon byggde upp runt sig har mening bara så länge han är där. Utan honom är det bara föremål. Man vill att han ska finnas kvar i stolen, boken och vedtraven – om inte synlig, så i alla fall någonstans där bland molekylerna. Har de verkligen redan glömt honom?
Kanske. Men inte man själv, någonsin. Det är i en själv den som saknas fortfarande andas.
Det är i en själv den som saknas fortfarande andas.
PRECIS!
Livet är bara till låns och det bästa vi kan göra är att minnas dom som trampade upp stigen vi väljer att springa på.