Dörrar stängs, dörrar öppnas

Helen Keller (1880-1968) skrev följande:

When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.

Jag stretar på med mitt medelåldersvardande. Häromdagen läste jag inbjudan till något kraftprov för skogslöpare och tänkte för första gången, tror jag, att ”det där kommer jag aldrig att kunna genomföra”.

Samma vecka hittar jag ett notblad som hängt med i pappershögarna i 25 år – ett lutpreludium av Bach transponerat för gitarr.

Och det sällsamma är att jag, snart 25 år efter det att jag tog lektioner i klassisk gitarr, tänker ”Det där skulle jag kunna öva in. Det kommer inte att låta som min lärare Anders Miolin (här med ett annat Bach-preludium) eller den briljanta Ana Vidovic (här med en annan Bachkomposition). Men jag kommer, med lite möda, att kunna ta mig igenom det med den äran, om än lite i långsammaste laget.”

Dörren till 15 km kuperad trail-run har stängts. Dörren till Bach har öppnats.