Har inte sett boken som sådan, men pressmeddelandet gör mig lika delar sorgsen och modstulen. Det som skildras är arvssynden i ny tappning, berättelsen om de 50 % av människosläktet som föds fördömda. Och våra försök att säga ”jag är inte sådan” är enligt författarna inte mycket värda; om vi bara lyfter överläppen en liten aning så ser man rovdjurständerna.
Jag har aldrig ställt upp på den här skildringen av verkligheten, och tänker inte heller göra det. Istället frågar jag: får det inte vara nog nu?
Ett svar på ”En bok om jämställdhet, svensk tappning anno 2012”
Jamen…
Vi som bor i Viken behpöver ju inte åka så långt för att uppleva samma sak…