”Tänker du på döden, Bergman?”
Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.
Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.
Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):
’Poor, poor Ghost,’ she murmured, ’have you no place where you can sleep?’
’Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ’there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’
Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.
’You mean the Garden of Death,’ she whispered.
’Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’
Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:
3 svar på ””Tänker du på döden, Bergman?””
Nu kallar du mig ”rar” igen! Tänk på mitt rykte!
”Döden, döden, döden”, så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar tydligen sina telefonsamtal, för att liksom ha ämnet avklarat med en gång.
Klokt och rationellt!