Den jag älskar och jag debuterade igår. Våra samstämda rörelser fick oss att svettas tillsammans i sommarmörkret. Vi flämtade i otakt, insvepta i nattens dofter.
Min fru och jag är numera parhästar i den ytterst sällsynta sporten patrullorientering och inte bara kompanjoner i de två företagen Bergmans Bokstäver AB samt Kärleksaktiebolaget Bergman & söner & döttrar.
En fullständig redogörelse för de yttre skeendena finns här. Den bloggartikel jag skriver här kan ses som en kommentar i jätteformat.
För det första är jag alldeles enormt stolt och lycklig över att få guida Lotten genom Sörmlandsmörkret, och bjuda hem henne till min idrotts stökiga, blöta och barriga vardagsrum. Jag förväntade mig en ganska mesig bana där vi trippade fram på stigarna i Gnestabornas promenadområde på en bana snitslad med kontroller i stigkorsningar och gärdeshörn. Men vi fick får beskärda del av steniga sluttningar, pinnig granskog och leriga surdrag.
Jag är GRYMT imponerad av min rara hustrus prestation. Visst stod hon på näsan då och då, men hon gnetade på utan att att knota bland stenskravel, lårhögt gräs, stickiga granslöjor och kantiga Sörmlandsklippor.
På väg till första var jag lite vimsig eftersom jag upptäckte att det där med att ha med sig sin fru på nattorientering är inte det lättaste alla gånger. Den plottriga kartbilden med diffusa stigar hit och dit överraskade mig; jag hade förväntat mig att vi skulle kunna göra en enkel runtomlöpning för att komma igång.
Därför går jag upp på måfå vid sluttningen vid ettan och bara tänker mig att jag kan materialisera stora branten nedanför kontrollen hokuspokus. Istället blir jag stående i en sänka som inte alls stämmer och överväldigas av tankar på att jag är FEL och att jag måste komma RÄTT istället för att bara göra en snabb och avslappnad kartanalys.
Sen skärpte jag mig och orienterade som man ska till och med sjuan. Gick riktigt bra, till och med, även om farten inte var så hög.
Sträcka åtta är ett exempel på hur det går om man snackar för mycket och inte tittar på kartan tillräckligt noga. Drar ner på fel stigar och har ingen koll alls förrän vi kommer ut på gärdet. Här måste jag för övrigt göra något åt synen min – kanske ett förstoringsglas fasttejpat på pekfingret?
Avslutningsvis: jag och Lotten har kommit överens om att vi gör det här till en tradition. Håll fanan högt, OK Klemmingen! (Ett väldigt väl genomfört arrangemang, för övrigt.)