Europas största sjöar i storleksordning är Ladoga (Ryssland), Onega (Ryssland), Vänern, Saimaa (Finland) och på femte plats Peipus där vi på resa från Tartu till Narva tog oss ett (icke-fotodokumenterat) dopp. Betydligt lindrigare vattentemp än i Östersjön!
I Sillamäe vid Finska viken hade Sovjetunionen en jättelik anläggning för urananrikning här där oljeskiffer användes som energikälla. Inga roliga saker att städa upp för de postsovjetiska estländarna!
Ryssarna kickade ut estländarna i området, byggde en med sovjetiska mått lyxig stad (läs hastigt och slarvigt uppsmäckat fuskbygge) på platsen och omvandlade den till en hemlig ort – struken från kartan och med postadress Moskva! – för den lokala politiska och teknologiska eliten.
Det blir säkert en populär ort när de har restaurerat det fuktskadade eländet.
Det här är nog den fulaste sovjetstaty jag sett – Homo atomicus av någon obegåvad regimfjäskare som inte orkade öppna några läroböcker och lyckades förolämpa både biologin och fysiken.
Här ligger enligt utsago Europas största hög av atomsopor … och femtio meter bakom oss ligger ett ölbryggeri.
Nu tror jag inte att ölen blir radioaktiv, men det är ett bra exempel på hur våra välfärdsbegrepp ställs på ända när vi svenskar reser i länder som inte har haft det lika lyxigt som vi de senaste 100 åren.
Nu närmar vi oss Narva. Det som ser ut som ett vanligt, tråkigt fält i höstregn är en av andra världskrigets mest bortglömda slaktplatser: slaget vid Sinimäed. Här anfölls högst motiverade tyska och estniska förband av en störtflod av sovjetisk kanonmat med ohyggliga förluster till följd för de senare. För Waffen-SS-romantiker har slaget fått ett romantiskt skimmer där ideologiskt motiverade och stridserfarna vapenbröder från Tyskland, Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Belgien höll stånd – med viss hjälp av esterna – mot kommunisternas anstormning. Slagets högtidlighållande har därigenom blivit en av de kulturella/historiska/politiska mötespunkter där nazi-ideologi och patriotism flyter ihop på ett högst obehagligt sätt – se här, t.ex.
Om diket på bilden är vad jag tror det är, nämligen en löpgrav grävd av Waffen-SS eller estniska förband, så demonstrerar den en psykologiskt intressant princip som tyskarna tillämpade under kriget. De lade nämligen inte försvarsställningarna i nedförsbacke som vette mot fienden, utan i nedförsbacken bortom krönet. Orsaken? Jo, att soldaterna inte skulle se fiendens förberedelser och tillväxt, utan bara kämpa mot synliga fiender när striden väl var ett faktum.
På en ås som spelade en central roll i slaget fanns en kyrkogård – en plats med lager på lager av sorg: den personliga döden som alla kyrkogårdar representerar; det förbannade kriget; de stackars oerfarna ryska gossar som slaktades på fälten; de estniska soldater som – om än politiskt förvirrade – ville se till att Estland inte blev sovjetiskt; föräldrar, syskon och flickvänner till soldater av alla nationaliteter– inte minst de vars älskade aldrig hade behövt befinna sig på platsen; nutidens situation med det levande hatet mellan ester och ryssar där vidriga rötter sträcker sig ner i ultranationalism och kommunism.
Och vanmakten jag känner över att allt detta är fullständigt omöjligt att förklara för en svensk tjugoåring.