… gör det så in i helvetes ont så allt vad identitet och värderingar och livsmål heter bara försvinner in i en oljig, kvävande dimma som sluter sig kring ett litet hål som blir mindre och mindre och genom vilket jag försöker dra in syre från den vanliga världen.
Jag krälar runt som om någon höll på att misshandla mig. Plötsligt hittar jag det där läget som gör det möjligt för smärtan att rinna ut – som vattnet ur ett badkar, ungefär. Där ligger jag stilla och darrande, slagrädd och spänd, i väntan på nästa hugg.
Absurt nog är allt som vanligt däremellan. Jag ringer, skriver, pratar och planerar – men naturligtvis är jag en smula trög och dum i huvet.
Nu har jag varit hos naprapat, hur som helst. Jag hade tittat fel på kartan så jag var tvungen att vagga fram ett kvarter och noterade att ryggvärk knappast blir bättre av att man känner att folk glor på en. Jag och naprapaten spelade upp en komisk sketch: hon var the straight man –sval och sansad – och jag var the funny guy – en stönande stackare som knappt kunde ändra läge från sittande till liggande utan att stöna som en ammoniaksniffande tyngdlyftare och som pratade som en kulspruta i pauserna, lite småhög på smärtendorfiner. Men efter undersökning, brottningsmatch med höftböjaren och stretchingövningar så kunde jag stappla därifrån med viss värdighet.
Medan jag väntade på min limo service Lotten så noterade jag för övrigt att korsningen Nygatan–Kriebsens gata helt saknar sittplatser.
Nu känns det lite bättre. Men jag hanterar min rörelseapparat som en flaska nitroglycerin.
2 svar på ”När det hugger …”
Stackars dig! Jag önskar att jag hade några goda råd att ge, men jag kan tyvärr inte bidra med något annat än medlidande och tumhållning för raskt tillfrisknande.
Ajaj! Jag hoppas att det är bättre nu!