Jag är halvvägs genom Defiance och måste häva ur mig några funderingar. Sällan har jag sett ett sådant lappverk av guldbrokad och gamla trasor. I ena stunden gripande, i nästa töntig. I ena stunden mästerlig, i nästa tafflig.
Skådespelarna först. Att Daniel Craig är en av de mest sevärda i Hollywood är ju ingen nyhet (även om han skulle behöva göra sig av med 10 kilo muskler för att bli riktigt trovärdig som svältande ödemarkskrigare). Men att Jamie Bell har utvecklats till en så lysande karaktärsskådespelare visste jag inte; betrakta detaljerna i hans minspel och kroppsspråk så förstår du vad jag menar. Slutligen Liev Schreiber som jag känner igen från en massa biroller – han är helt enkelt fantastisk! Hög tid att se hans regidebut Everything is Illuminated som jag alldeles har glömt bort.
Lägg också märke till den karismatiska Mia Wasikowska; hon spelar titelrollen i Tim Burtons kommande Alice in Wonderland.
Sedan cinematografin. Den är magnifik, inte minst skildringen av naturen och årstidsväxlingarna. Jag brukar vara väldigt petig med hur skogsterräng skildras – alltför ofta springer riddare, musketörer och revolutionärer omkring i moderna granplanteringar eller tuktade friluftsområden. I den här filmen känns allt autentiskt och, för att använda en kritikerklyscha, naturen spelar en av huvudrollerna i filmen.
I övrigt är den här filmen hur som helst, kors och tvärs. Allt som är bra blandas ut med idiotiska anakronismer som att ampicillin skulle finnas tillgängligt under kriget (det började användas först 1961), kassa statister, osannolika situationer, stereotypa karaktärer, fåniga repliker och så värst av allt: d-e-n ö-s-t-e-u-r-o-p-e-i-s-k-a b-r-y-t-n-i-n-g-e-n som är utomordentligt fånig och ger Monty Python-karaktär åt de mest känsliga scener. (Om ni lyssnar noga på Daniel Craig så hör ni att han försöker låta bli att bryta så gott han kan.) Ja, och så det vanliga tramset med förment stridsvana soldater som bara ställer sig rakt framför fienden och pangar på istället för att ta skydd och sikta.