Några snabba kommentarer till Johan Cronemans krönika i DN om de fasansfulla siffrorna från 9/11 och krigen i Mellanöstern.
1. Det förvånar mig ständigt att gammelmedias skribenter, som sitter på första parkett i informationssamhället, tillåts skriva så konventionellt och utan krav på nya, intressanta vinklingar. Kort sagt: i mina ögon bedriver Johan Croneman omtuggandets enkla konst.
Ja, det är både ologiskt och tragiskt att numerärt omfattande tragedier skyms av sådana som är mycket, mycket mindre. Alla känner till Titanic (ca 1 400 döda), ingen känner till MS Gustloff (ca 9 000 döda), alla känner till D-dagen 1944 (färre än 20 000 döda och sårade), ingen känner till slaget vid Sinimäe 1944 (ca 180 000 döda och sårade). Och så vidare ad infinitum.
Enligt mitt sätt att se ska man angripa ämnet utifrån tre frågor:
1. Hur mycket uppmärksammades tragedierna av sin samtid och sin omvärld?
2. Hur stor påverkan hade de för det som skedde efteråt?
3. Hur stor tillgång till fakta har de som rapporterar – och vilka förutsättningar har de för att kunna identifiera sig med dem som drabbats?
Någonstans där kan man börja leta efter svaren på varför rapporteringen är så skev, och starta det pedagogiska arbetet för att göra någonting åt det. Kort sagt: Croneman är inne på något intressant, men avslutar sin analys ungefär där den borde ha börjat.
2. Något att ta fasta på i analysen är även den olyckliga mekanismen ”A single death is a tragedy; a million deaths is a statistic” i det mänskliga psyket. Det räcker med fem minuters googlande för att hitta intressanta texter, så även om forskning på området – ett exempel:
http://www.newscientist.com/article/mg19425985.400-genocide-when-compassion-fails.html
3. Croneman skriver följande:
USA förlorade drygt 400. 000 man under andra världskriget, så gott som uteslutande militär personal. Sovjetunionen 28 miljoner, varav 14 miljoner civila. Får man inte ställa dessa siffror mot varandra? Måste man inte ställa dessa siffror emot varandra – särskilt när vi i varenda tv-serie, varenda krigsfilm, minst varannan dokumentär, får oss itutat att det var USA som besegrade fascismen och led fruktansvärda kval. Både hemma och borta.
Detta har ju en ytterst enkel förklaring: varje land är mest intresserat av sin egen historia, sina egna tragedier och sin egen krigserfarenhet. Att vi får höra mest om jänkarnas krig beror helt enkelt på att vi tittar på amerikanska tv- och filmproduktioner.
Om nu Croneman tycker att världen har glömt det ryska folkets uppoffringar så föreslår jag att han köper en biljett till Volgograd, Kursk, Rostov eller någon annan stad som härjades av kampen mellan tyska och sovjetiska arméer. Väl framme kan han börja räkna krigsmonument, museer samt gamla krigshjältar med medaljer på kavajen och se vad han kommer fram till. Om han lär sig ryska så kan jag lova att han kan tillbringa hela sin vakna tid med att läsa böcker och se på filmer om det stora fosterländska kriget mot fascisterna 1941–45.