Med sorgen är det som kärlekspassionen. När den har fritt spelrum och högsta prioritet är den väldigt enkel att hantera och förstå sig på. Men när den ska passas in i den långa kön av vardagssysslor som sträcker sig så långt man kan se så blir det oro i ledet.
Att stirra på en kista är enkelt. Att gråta längst inne i någons omfamningsgrotta är enkelt. Att hitta någon som lyssnar på berättelsen om det som slitits loss är enkelt när såret ännu gapar öppet.
Men det är så mycket svårare att handskas med de små vassa flisor av sorg som sedan virvlar genom vardagen, när det stora undantagstillståndet har upphävts. Ett foto på väggen som en svidande påminnelse. Besvikelsen när man kommer på något som ”man måste visa pappa” och i nästa stund inser att det inte längre finns någon pappa att visa något för. Mina fifteen minutes of mourning fame är över och berättelsen om en 77-årings död är stämplad och katalogiserad och placerad i en hängmapp i den mänskliga tragedins arkiv.
Det är också svårt att värja sig mot den tragiska kraften hos det metaforiska. Som när jag och sjuåringen går till skolan och stannar vid 30-skylten före vändplatsen. Mannen som är jag måste säga ”Hit kan jag följa dig men inte längre.” Och gossen fortsätter neråt vägen utan sin pappa. Mannen som är jag går hem med tårar i ögonen.
Jag saknar så den snällaste mannen på jorden.
4 svar på ”Längre kan jag inte följa dig”
Oj vad detta var fint skrivet, jag började nästan gråta på olämpligt ställe.
Själv har jag levt med sorg efter pappa i 37 år, ungefär lika länge som jag levat. Det är jättekonstigt. Man får liksom aldrig sörja den där första vidkistan och i omfamningsgrottan-sorgen. Man… bara lever. Med sorg. Jämt. Som ibland bara attackerar, helt oförhappandes. Som nu. När jag sitter i en lokal olämplig för gråt och läser din fina metafor vid skylten.
Jag miste Min far vid 25 års ålder – det är 49 år sedan.
Nu på äldre da´r – då man får tid och anledning att fundera på vadan och varthän är han mer levande för mig än för 30 år sedan…
Och jag har också blöta ögon. Min pappa dog 2001, mindre oväntat än din då han var sjuk.
Ibland drömmer jag om honom, och då är jag så glad att jag får sno åt mig en bit till av honom.
Tack!