… är den inre säkerhetskretsen av Wolfschanze. Söndersprängda bunkrar ligger utvälta i mossan, utblåsta tegelbyggnader vittrar i grönskan, vålnader i blanka stövlar vandrar på vinkelräta gångbanor som ligger begravda under jord och löv, brådska och skräck drar som fuktstråk och kalla andetag i lövskuggan.
Här är fundamentet till den betongförstärkta barrack där Stauffenberg nästan lyckades spränga Hitler i luften den 20 juli 1944. Där den dystra granen står kreverade laddningen av
Som klippor tornar de groteskt överdimensionerade betongkropparna upp sig, sträcker sig upp ur den klaustrofobiska grönskan och kippar efter luft och ljus. Det som ser ut som en brant i Bergslagen är resultatet av skräckslagna tjänstemäns yrkesnit – sju, åtta meter betong skulle skydda Tredje rikets elit mot bomber som aldrig kom att släppas. (Trots att britterna hade fått en spionrapport om platsens existens.)
Finns det något hopp? Inte i den här korridoren där Führerns steg förmodligen har ljudit tusentals gånger.
Grottan som idag ser ut som ett odjurs lya var en gång … ett odjurs lya. Det vi skymtar är resterna efter Hitlers personliga skyddsrum.