Här kommer en saga som jag skrev efter att ha besökt Thomaskirche i Leipzig där Mästaren själv var kantor från 1723 till sin död 1750.
Det levde en gång, för inte så rysligt länge sedan, en kantor som var både fingerfärdig och musikalisk. Han älskade sin orgel och sin musik, och blev med åren allt skickligare att spela. Till slut var han så duktig att trots att landets främste orgelbyggare kallade stadens orgel sitt livs mästerverk kändes instrumentet klumpigt och sent till att svara på hans kvicka fingrars anslag.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en bättre orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där, med skinande elfenbenstangenter. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Hur fort hans fingrar än sprang, vilka piruetter de än gjorde så var mekaniken med och följde som en flicka i dans.
Under året som följde blev han allt skickligare, tills han slutligen kände att fingerfärdigheten var nog. All musik han älskade kunde han spela precis på det sättet han ville spela det. Men när speldugligheten inte begränsade han utflykter i musiken kände han att orgelns klang inte var den skönaste, och trots att klaviaturen sträckte sig från mistlurens bröl till kyrkråttans pip kände han att antalet toner inte var nog.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en ny orgel.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där med skinande tennpipor. Han satte sig ivrigt ned och kände på det nya instrumentet. Det var fantastiskt. Han kunde
sträva som lärkan mot himlen med toner som bara fladdermössen hörde, eller dyka i mörka, allvarsamma djup bland valarna i havet utanför staden, och emellan alla kända toner fanns en oanad
rikedom av små, okända. Men när han nu hade alla dessa toner i sin hand växte en ny obetvinglig längtan i honom.
Så en söndagkväll när han bad sin fromma aftonbön bad han Gud om en ny orgel:
– Den här, Fader, skall äga något nytt. Den skall äga kraft! Jag vill ha pipor tjocka och höga som kyrktorn. Jag vill skapa en störtvåg av toner vars kraft ingen någonsin anat.
Sedan somnade han tungt, för han hade nallat av nattvardsvinet.
När han kom upp på orgelläktaren nästa morgon stod en ny, underbar orgel där de smalaste tennpiporna var tjocka som abbotsmagar. Förnöjt satte han sig ner vid klaviaturen och höjde tio fingrar
och två fötter för ett domedagsackord …