Jag är inte rapportproducent för Cancerfonden för inte! Efter att ha skrivit och researchat om vårdkedjorna inom cancersjukvården kan jag inte låta bli att fundera över den avklippta kedja som jag själv befinner mig i.
1. Jag bedöms som akutfall.
2. Jag får utmärkt ambulanssjukvård och -assistans.
3. Jag får rimligt omhändertagande på sjukhuset. Ordination ges dock på ett idiotiskt sätt: det är meningen att jag ska lyssna, förstå och komma ihåg information som jag får klockan 1 på natten med svåra ryggsmärtor och resterna av en rejäl stesoliddos i kroppen. Vad sa han egentligen om paracetamol? Nånting var det, men oklart vad. För övrigt var han den där typen av läkare som kommer med slutsatser innan man hunnit säga vad man tänkte säga … men, ja ja. (Jag avstår från att klaga på att jag inte en enda gång lyckades få personalens uppmärksamhet via signalknappen, eller att läkaren bara lämnade mig i en förvriden position på britsen i undersökningsrummet som jag inte kunde ta mig ur och lät mig ligga där tills sköterskan hade tid att ta hand om mig).
4. Jag skrivs ut och skickas hem – inte rätt beslut, som jag ser det nu. Men jag gissar att de hade ont om vårdplatser. Och den liggande hemtransporten var helt ok. När jag fått veta att jag skulle hem ringde jag och gav anvisningar: flytta bilen från framsidan, lägg en madrass precis innanför dörren, se till att det finns lite kuddar. Det gick bra att tippa av mig från britsen.
5. Under tiden har recept ringts in.
6. Det finns inget steg 6, … eller 7 eller 8! Jag befinner mig nu praktiskt taget i limbo. Den enda skrivna information jag har är den som står på burkarna. En Voltaren gånger tre – det är ju huvudvärksdos! Och Paraflex verkar visserligen dämpa huggen något, men de är fortfarande närmast outhärdliga.
Vad händer i det här läget? Jo, jag börjar ta en massa nya vårdkontakter. Ringer hit och dit i hopp om att någon ska våga ge mig rejäla råd. Någon länk till läkaren som undersökte mig har jag inte, mer än hans namn på burken.
Så, varsågod Sörmlands läns landsting: här är ett förslag till modifierad vårdkedja för ryggpatienter. De kostar samhället en jävla massa pengar, och att bara hantera dem som akutfall utan uppföljning är inte bara inhumant – det är också samhällsekonomisk idioti.
Mitt förslag är alltså att en kontaktsjuksköterska kopplas in på ortopeden som läser min journal och ringer upp mig och hör hur det är med mig. Till honom/henne har jag sedan ett sökarnummer i en vecka eller två (IT-avdelningen får fixa tekniken med temporära nummer). Efter en vecka blir jag uppringd av en sjukgymnast som bokar in en tid med mig som verkar realistisk. Kontaktsjuksköterskan hör så att allt är ok, och sen går patientkontakten över till sjukgymnasten.
Dyrt med kontaktsjuksköterskor, säger någon? Då säger jag: det som är dyrt är alla övergivna patienter som ringer hit och dit och engagerar vårdgivare som inte är insatta i fallet. Vården får lägga enorma resurser på patienter som vill ha kontakt eller information, men inte vet vem de ska vända sig till – du behöver antagligen inte söka exempel nån annanstans än inom din egen familj. Meningen är inte heller att kontaktsjuksköterskorna ska sitta och maratonprata – de får lära sig att avsluta samtal på ett professionellt sätt så att patientkontakten bara tar ett par minuter när allt är ok.
Här som pdf för den som vill detaljerna bättre.
8 svar på ”Lumbago 2”
Ja du kan ju inte få sjukskrivning efter att ha producerat den här texten och uttänkandet iaf!
Buss på landstinget! Först skrev jag landstingeN och det kanske är lika bra.
För mig tog det tio månade
r att få ett par ortopediska skoilägg. Inte alls så jätteakut som ryggskott, men varför måste man utnyttja vårdgarantins tre månader i varje steg?! Och jag under tiden slapp underhålla kondisen för att fötterna inte ville gå.
Nån kanske undrar hur man kan skriva sånt här när man har ryggskott. Det beror på att jag sitter på en liten, liten ö i ett hav av kramp. Så länge jag är alldeles stilla med underkroppen så här livet so-so – inte särskilt mycket värk att tala om. Problemet är att jag inte ens kan böja benen utan att kastas in i en _world of pain_.
Min lille, lille stackars gosse
DDM:s Mamma
Nej, jag tror inte alls att du ”ljuger”. Jag var/ÄR mer imponerad av att du klarat av att tänka så klart ”vägg-i-vägg” med smärtan. När mitt nyckelben var nybrutet kunde jag endast tänka på hur jag förhöll resten av min kropp i förhållande till axeln.
Resten var en ironi (förlåt) baserad på FK:s bedömningskriterier.
Mycket intressant, Olle!
Jag har just genomfört ett projekt där vi djupintervjuat +40 personer om deras upplevelser av vården, vad som varit bra och dåligt, vad de vill förbättra. Jag ser två beröringspunkter från våra erfarenheter med vad du skriver.
1) Många säger just det du för fram: jag vill ha EN kontakt, EN som tar ansvar för helheten och samordnar mina kontakter med olika vårdgivare eller instanser. (Iofs finns också en delvis motstridig bild, som handlar om att jag själv ska bestämma, ingen läkare på VC sk hindra mig från att komma till den specialist JAG vill ha)
2) Vården saknar helt verktyg eller stöd (t ex i form av IT) för att tillsammans med patienten planera FRAMÅT: sätta upp mål, milstolpar, uppmuntra, ge feedback, följa upp. I många fall blir det ett samtal vid behandlingstillfället – ”Du måste träna/motionera mer – och så sätter vi upp ett besök om fyra månader, vi ses då!” – och sedan ingenting i fyra månader.
Här skulle finnas enorma möjligheter att utveckla smarta verktyg. Istället ligger idag allt fokus på journal-systemen. Men journalen är ett verktyg som nästan bara handlar om dåtid, arkiv, det förflutna! Hur bra är det för att få patienten mer engagerad?
Det går åt rätt håll – när det hugger har smärtan lämnat det outhärdliga och är nu mer åt det uthärdliga hållet. Det är en väldigt avgörande skillnad.
🙂
Cecilia N: Jag tror att mitt pulande med bild och text är ett exempel på att arbete är den bästa medicinen. När man fokuserar på något externt blir det enklare att uthärda det som pågår internt. Fast något verkligt arbete pallade jag inte med — förutom uppskjutnings- och inställningsmejl till mina redaktörer, projektledare och administratörer istället.
Jonas: de här frågorna är värda miljarder! Och jag tror faktiskt att det har börjat röra på sig inom cancerområdet där fler och fler får upp ögonen för värdet av kontaktsjuksköterskor som koordinerar insatser och planering. En av kärnpunkterna inom den nationella cancerstrategin är just sammanhållna vårdkedjor.