Nya tankar om Facebook (som jag reflekterat över tidigare):
Om Facebook hade gett mig det jag har fått under maj månad hade jag förmodligen lämnat det därhän.
Så här alltså. I november och februari får jag underfundigheter och glada hejarop från likar som också kämpar på i höstmörker och vinterkyla. Och i augusti och mars får jag tröstande vardagligheter och livsvisdom från dem som tampas med sensommarångest och vårslask.
Men i maj tycks det mig som om många av dem som varit så kloka, stoiska och tröstande blir som förbytta. Nu får jag istället en ändlös ström av ängsliga bekräftelser på medelklassframgång och självhävdande manifestationer av personlig status. Man har sprungit så många kilometer och avrundar med det och det vinet. Man vistas här och där och där är det så fint. Man umgås med den och den och det gör ju bara vissa. Man är någon och kastar bekräftelser på bekräftelser på bekräftelser till dem i ens egna ögon utvalda.
Allt blir till ett enda sorl av existentiell törst som stiger upp mot majkvällens himmel: SE MIG, DESSA KORTA ÖGONBLICK JAG HAR ETT HJÄRTA SOM SLÅR – BEKRÄFTA MIG, SE UPP TILL MIG, AVUNDAS MIG, ÄLSKA MIG & FRUKTA MIG.
Jag ser alltsammans som ett bevis för något jag alltid har vetat om: att jag är en lågsäsongsmänniska.
2 svar på ”Facebook: vintertröst och sommarskryt”
…eller som skomakaren som vet att ha stängt mellan hägg och syren!
Det är inte på Stureplan undret sker.
Jag fb:ar inte, men även bloggbekantingarna känner av den där vårfallandesjukan: de faller för allt möjligt annat än det de brukar ägna sig åt annars. (I många fall vet man inte ens åt vad eftersom de helt enkelt försvinner en lång tid.) Hos mig har dessa förr så starka ryckningar mattas så till den grad att jag ofta tror dem döda. (Fast det är kanske lite väl tidigt att med nån säkerhet uttala sig om.)