Åh, vilken trevlig film som anlände i ett rött Lovefilm-kuvert: klassikern Det stora äventyret av Arne Sucksdorff. Jag räcker skivan till nioåringen – som älskar djur – för att ge henne en trevlig och lat lördagsförmiddag.
En timme senare kommer jag tillbaks till vardagsrummet och upptäcker att hon istället är långt inne i mästerverket Chihuahuan från Beverly Hills.
– Nämen, varför tittar du inte på den första filmen jag gav dig?
Hon vänder sig sig om och ser bekymrat på mig:
– Det handlade om en rävmamma som hade fem ungar och sen tog mamman en höna och då kom han som hade hönorna och sköt mamman och sen när han upptäckte att hon hade ungar sprängde han lyan med dynamit och då var det bara en unge kvar och då slutade jag att titta …
Jo, det stämmer. Efter att bonnjäveln skjutit rävmamman och konstaterat att ”den är inte ens värd att dra pälsen av” så säger den allvarssamma speakerrösten:
”Så ska nu också rävungarna bort, och varför inte använda de hjälpmedel som står till en människas förfogande: en stubintråd, en tändhatt och ett stycke dynamit är allt som behövs.”
BOOOOM! Där fick rävarna betala för sina hönsstekar, mohahaha!
Ett svar på ”Sprängsadisten Sucksdorff”
Men Djefla pappan!
Du måste ju förstås kontrollkolla filmen innan du ger den till det stackars oskyldiga barnet. Hm … fast det behöver du ju inte bekymra dig om i fortsättningen – för nu är hon härdad och det måste ju vara bra!
🙂