det lägrade sig en tystnad
över spirande fält
dröjande dröjande
kom där en viskning
från stenhögarna i sumpskogsmörkret
från vallar under mossan
från diken som fyllts av löv från tvåhundra fjolår
minnens oss
vi var en gång resliga som ni
fast våra ryggkotor torkade och vreds av ålder
blodet bultade i våra ådror
senorna slet med sura stubbar och griniga block
över våra läppar kom gnol och svordomar
på pannan pärlade svetten
och för varje vår en ny värk i kroppen
för varje höst en djupare trötthet
minnens oss
vi var en gång lika fästa vid livet som ni