Kategorier
Poesi & cetera Tankar från tvättstugan

Skärvor

Att lära känna människor via moderna medier är som att få skärvor till en urna man ännu inte sett. Några foton, en handfull mejl, en röst på telefon …

I vissa fall är skärvorna lätta att kategorisera – de verkar höra ihop och det är enkelt att tänka sig hur urnan ser ut. I andra fall vägrar fantasin skapa en sammanhängande bild av de fragment man har fått. Hur kan den som talar med en så uttryckslös röst skriva så livfulla mejl? Hur kan den profilen höra ihop med samma människa som det ansiktet?

När det sker kommer jag att gå med förväntan till det första mötet.

Deras blick kanske kommer att säga:
– Varför ser du så forskande på mig?

Min leende kommer i så fall att svara:
– Så kan också en urna se ut. Det kunde jag inte föreställa mig innan, men det kan jag nu.

Kategorier
Facetweet

Såsom i en spegel

När jag råkar trycka på FaceTime på min iPhone dyker plötsligt en blek, rynkig och rufsig person upp. Han liknar min far som medelålders.

Vem fasen är det? Javisst, det är ju jag själv.

Kategorier
Poesi & cetera Tankar från tvättstugan

Om frihet, i en tallskog på 1940-talet

Inom ramarna för den fysiska, sociala och juridiska handlingsfrihet jag har, kan jag alltid definiera tankens frihet. När jag står vid gropens kant och mannen klädd i rock och keps av äkta Malungläder trycker en Nagant-revolver mot min nacke står det mig fritt att använda de ögonblick jag har kvar. Till att känna doften från den vända myllan, snarare än träckdoften från de döda kropparna. Till att se björklöven som utspillda guldmynt, morgonluften mot mina kinder och höra en hackspett på håll. Till att låta tanken korsa de mil och de timmar som ligger mellan mig och min familj.

Genom att jag väljer att inte känna hat eller uppgivenhet har jag segrat.

Och eftersom mannen bakom mig har räknat fel, och måste stoppa in sju nya patroner i revolvern tar jag emot trettio oväntade sekunder då jag kan mumla mina barns namn, se in i min hustrus ögon och plötsligt skymta en upptagen ekorre som far längs en tallstam.

Genom att jag väljer att inte känna avsmak för svettdoften och den jäktade andningen hos den som står bakom mig har jag segrat. Genom att jag står rak i ryggen och håller tillbaks tårarna har jag segrat. Genom att jag väljer milda, förälskade, förundrade tankar som det sista som far genom min hjärna innan den skvätts ut över mina kamrater har jag segrat.

Min frihet att välja vad jag tänker – in hoc signo vinces.

Comment on Marko Tomaš by Marko Tomaš promoviše “Bulevar narodne revolucije”, a onda odlazi u Krokodilovu kuću za pisce | Književnost.org

[…] Tomaš će inače biti gost Krokodiolovog rezidencijalnog programa “Kuća za pisce” u Beogradu do 15. […]

Kategorier
Kulturknutterier Poesi & cetera

Om alla dessa människor

alla dessa människor som inte svarar på mejl
alla dessa människor som dröjer
alla desssa människor som hukar i tystnaden
alla dessa människor som låter
det osagda vara osagt
men stundtals förstått
alla dessa människor som väntar
på ett svar, en vink, en order
om uppbrott, avsteg, insikt
alla dessa människor som håller sig undan
alla dessa människor vars avsikter staplas i det fördolda
i väntan på vindsstädning, källarröjning, bouppteckning

ett vältrampat spår i novembersnö
mellan farstutrappa och vändplats
och tusen tysta utandningar

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Om poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag tittar på den.
Komplexiteten. Jaha.
Det är som på Louvren.

Ingenjören och komplexiteten

Komplexiteten.
Jag står framför komplexiteten.
Där är det.
Där är komplexiteten.
Jag observerar den. Gör mätningar. Analyserar mina data.
Komplexiteten. Hmm.
Jag sätter igång med att frilägga delar av komplexiteten. Skapar en försöksuppställning. Frilägger delar av komplexiteten och analyserar dem separat.
Det är ett himla slit. Ibland blir frustrationen mig övermäktig, och jag känner förtvivlan. Men jag fortsätter.
Hittar lagbundenhet. Skapar modeller med vilka jag kan förutsäga skeenden och så småningom nyttiggöra min forskning.
Det är som på labbet.
Kategorier
Ett djefla lif

Ett djupt morrande i mörkret

Jag ställer mig ofta frågan om hur jag skulle reagera om jag mötte en farlig eller våldsam situation. Hade jag blivit passiv eller rädd, ilsken eller hänsynslös? Är jag den som fryser, löper, tar kommandot eller slåss?

En indikation fick jag i novembermörkret igår. Jag stack ut på en joggingrunda för att vårda musklerna som blivit stela efter styrketräning och distansstegring under de senaste veckorna. Vid skogsdungen som förbinder villaområdet med Mesta skog lufsade jag in trettio meter i mörkret på en smal stig som mina fötter känner väl.

Då hör jag plötsligt ett djupt morrande i buskarna. Det låter som en stor, arg hund. Riktigt stor, alltså – i rottweiler- eller hjorthundsstorlek.

De som känner mig skulle inte bli förvånade över vad jag gör. När jag skräms av plötsliga ljud och intryck reagerar jag ofta väldigt kraftigt: jag rycker till i hela kroppen och skriker rakt ut.

Det evolutionära syftet med den reaktionen är så uppenbar i situationen jag befinner mig. I samma ögonblick som jag rycker till och ropar blir jag medveten om hotet i mörkret. Jag vrålar högt mot det som morrar och  fäktar med armarna över huvudet.

Vad det än är som står i buskarna så har jag nu det moraliska övertaget. Jag hör en stor kropp knaka runt i vegetationen och lufsa bort, in i det regniga mörkret.

Nu känner jag naturligtvis att det är tryggare att springa ut till den belysta cykelbanan. Jag försöker intensivt tolka ljuden jag hörde. En stor hund? Kanske – men vad farao gör den i mörkret? En varg – hmm … Ett stort klövdjur – märkligt ljud i så fall.

Jag springer vidare och är inte ett dugg rädd – bara upplivad. När jag passerat dungen på vänster hand springer jag rätt ut i mörkret på en åker som står i träda. (Sådär håller man på när man är gammal orienterare; lera ger bra styrketräning och är skonsamt mot stela leder.) Nu löper jag parallellt med dungen där djuret befann sig. När jag kommit hundra meter in i mörkret hör jag att det knakar där inne. Men det bekymrar mig föga – jag löper bara vidare på det leriga fältet, omvärvd av mörker och regn men med hyfsad sikt ändå i skenet från gatlyktorna 200 meter bakom mig.

På vägen tillbaka händer det igen. Den där varelsen knakar och bökar och står i skogsbrynet och morrar igen. Nu är ljudet svårare att placera – det kan vara vad som helst som står där i mörkret och hotar mig. Nu tänker jag ”varg” vilket inte skrämmer mig eftersom jag uppfattar dem som fruktansvärt skygga. Sen tänker jag ”vildsvin” vilket är betydligt obehagligare.

Men vad det än är, så har jag bara ett motmedel: min dominans. Jag ställer mig och vrålar och viftar på samma sätt och tänker på den underbara YouTube-filmen av mannen som skrämde bort en älg. (Faktum är att jag lät ungefär som honom.)

Jag får samma reaktion: det knakar i snåren och en tung kropp lufsar undan. Själv springer jag på, utan att rusa, mot gatlyktorna. Med jämna mellanrum tittar jag bakåt, beredd på att gå till offensiven istället för att fly – helt enkelt för att i det ögonblicket känner att det är mindre chans att bli skadad på det sättet.

Men nu är mitt äventyr över. Jag joggar hemåt och funderar på vad det var jag hörde. Hörseln var det enda sinnet som uppfattade något, men jag är helt övertygad om att det var något stort och tungt i mörkret. Vildsvin, hund, varg, ilsken älg – jag kan just inte komma på något annat alternativ.