Från mitt FB-flöde:
Reflektion från en skogslöpare sedan 37 år: om du bara har sprungit med musik i öronen på platser där du hela tiden kan skymta andra människor, ja då har du aldrig upplevt det jag är ute efter när jag löptränar. Det jag söker när jag drar på mig mina tvättblekta och sönderrivna paltor är två slags möten: mötet med mig själv, och mötet med naturen.
Å ena sidan är det att löpträna på egen hand som att gå in i en klostercell där man blir ensam med sina egna tankar. Där kan man reflektera, strukturera och – inte minst – ändra proportionerna på det som flyter runt under vardagstänkandet i hemmet, under resa och på arbetsplatsen. Jag har kommit till otaliga insikter under tallars, granars och björkars kronor.
Å andra sidan blir mötet med naturen aldrig mer intensivt än när man är trött, blöt, smutsig och – framför allt – ensam. Att då möta en grävling eller älg på några stegs avstånd, se en tibast blomma på bar kvist, att höra vingslag och trumpetande från en ilsken trana, se skymningsljuset reflekteras i ett spindelnät eller känna den starka doften av pors och skvattram i skymningen vid en myrkant blir en upplevelse som tar en bortom det sinnliga och närmar sig det sublima.
Här är två tips till er som är nyfrälsta löpare. Ett: ta ur lurarna och börja lyssna på era egna tankar. Två: lämna cykelbanor och vägrenar och löp på detta lands uråldriga stignät (försåvitt ni inte kör rakt ut i blåbärsriset). Om ni inte uppskattar det – fine with me. Men chansen är stor att ni upptäcker något alldeles nytt.