Mitt liv är inte problemfritt, men på det hela taget mår jag ganska bra just nu. Detta säger jag innan jag kastar mig in i ett av mina konstnärliga favoritämnen, nämligen depression.
Ett av konstens viktigaste uppgifter är att ge tröst, styrka och struktur till den som kämpar sig igenom en svår tid – ja, och så är det ju naturligtvis ett sätt att få utlopp för de känslor som man inte längre kan hålla inom sig.
Det mest klassiska exemplet på detta är kanske de afroamerikanska slavättlingarnas sätt att att låta livets vedermödor speglas i blueslyriken – ofta enligt den klassiska formen med dubblerad förstarad:
Goin down the road feelin bad
Goin down the road feelin bad
Don’t wanna be treated this a way
Sen har vi låttexter som går bortom ”feeling blue”, ”vara nere” eller att ”känna sig som ett utsketet äpplamos”. Jag talar om texter som på ett insiktsfullt sätt beskriver klinisk depression. Här följer en radda länkar till låtar – jag håller dokumentet öppet och lägger till fler:
Agony
Mark Everett i Eels har skrivit ärligare om sina inre demoner än någon annan inom den moderna musikbranschen. Den här låten fokuserar kring den närmast fysiska smärta som verkligt djup depression kan ge –
agony.
Att kastas in i depression är att fastna i vinkelvolten. När medvetandet försöker få tankar, beteenden och känslor att slå in på nya vägar, ta nya tag eller kanske till och med försöka finna något värdefullt eller förnöjsamt i tillvaron – ja, då sveper depressionen in alltsammans i sitt mörker av passivitet och hopplöshet och kväver varje initiativ. Den där monotonin speglas så väl av Bonnie ”Prince” Billys förtvivlade refräng:
then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness and then I see a darkness …
Depression innehåller ofta ett starkt inslag av alienering. Människor på gatan verkar konstiga, nästan hotfulla, och uppträder som om de var hämtade ur
Invasion of the Body Snatchers. De som skrattar gör det för att du är så värdelös och ful, de som ser på dig gör det med förakt.
