Vrlo zanimljivo.
I samo jedna mala primedba: Skulpturu “Dečak s razbijenim krčagom” (Čukur – česma) napravio je Simeon Roksandić, a ne Paško Vučetić.
Månad: december 2012
Arbetsrummets ena dator utgör jukebox och iTunes blandar fritt från musikbiblioteket. När en gammal Ebba Grön-låt läggs på skivtallriken påminns jag om den kluvna inställning jag hyser till Joakim Thåström.
Å ena sidan tycker jag att Ebba var ett fruktansvärt bra band i sin genre, att Thåström har skrivit förträffliga låtar genom åren och att han är en lysande sångare. Detta uppvägs dock av hans förfärliga texter.
Hans teman och motiv är det inget fel på, även om det politiska innehållet är tjatigt och förutsägbart. Nej, det är hans totala brist på koherens i stilen som gör att jag inte tvekar att utnämna honom till ärkepekoralist – åtminstone under Ebba- och Imperiet-åren. Inte minst eftersom han på skiva och scen tar sig själv och det han sjunger på sådant blodigt allvar.
Vad är då ett pekoral? NE definierar det som ett ”litterärt verk kännetecknat av den icke avsedda komiska effekt som uppstår ur kontrasten mellan författarens aningslösa banalitet och hans misslyckade ansträngningar att imitera en högstämd eller högtidlig stil”.
Här kommer några thåströmska stilfumligheter:
”väst är väst, öst är öst
ge mig tröst vid dit bröst””Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en kpist är det svårt att diskutera.””När månen om natten sätts i brand
Av ett isande skrik ifrån norr, är det sant
Det de viskar om en rit nånstans
Så välsignat vare vårt land”
Och sen en annat drag: hans oförmåga att fullborda de textkompositioner han påbörjar. Ett exempel på detta hittar vi i Mamma pappa barn där han vill skriva kritiskt om livet i miljonprogramsområdena. Här inleds refrängen
Mamma, pappa – varför är det så kallt?
Mamma, pappa – var är allt?
Hur följs då detta upp? Jo:
Mamma pappa mamma pappa barn
Mamma pappa mamma pappa barn
Öh? Varför inte sitta en kvart till med kollegieblock och penna och klura ut två rader som förstärker antingen problemformuleringen, riktar udden mot de ansvariga eller pekar ut en lösning?
Nå, jag har viktigare saker för mig. Och under mitt skrivande dyker Raconteurs upp i iTunes. Här ska ni få musikalisk storytelling av högsta klass:
… som är sugna på att svara på den här platsannonsen:
Men wanted for hazardous journey. Low wages, bitter cold, long hours of complete darkness. Safe return doubtful. Honour and recognition in event of success.
Enligt modern tradition den annons som Ernest Shackleton satte in i okänd tidning inför sitt försök att korsa Antarktis 1914–17. (Texten är sannolikt apokryfisk.)
Här några halvtänkta tankar och anteckningar om uppfostrande konst (bild, litteratur, musik etc.) som ville bli nedtecknade efter läsning av Magnus Erikssons uppmärksammade S&W-sågning. Fortsättning och mer begriplig text följer när stjärnorna står i rätt position … eller nåt.
Det här är ett uppfostrande konstverk:
Det här är också ett uppfostrande konstverk:
Ytterligare ett uppfostrande konstverk:
Sången Timo sjunger får, trots att den är himla klämmig, betraktas som ett uppfostrande konstverk:
I mina ögon finns det en handfull legitima drivkrafter för trovärdigt konstnärligt skapande, till exempel
• ett inre, svårdefinierat behov av att utforska sin existentiella position, människans natur eller tillvarons beskaffenhet
• ett uppriktigt sökande efter skönhet och konsthantverksmässig perfektion
• vrede eller frustration över tingens, samhällets eller de sociala strukturernas ordning – uttryckt utifrån ett närmast anarkistiskt betingat perspektiv där problemen pekas ut men inga klara lösningar anges (Gammalt punkmotto: ”Det spelar ingen roll vart det rör sig, bara det rör på sig.”)
Det första är evigt närvarande, det andra har haft låg status i 40–50 år men kommer naturligtvis att komma tillbaka och det tredje är det jag spånar kring i denna bloggpost. Här är min egen fasta uppfattning att konstnären ska peka ut problemen, förlöjliga och kritisera dem som förtjänar det och utmana normer och föreställningar – men han eller hon eller hen ska inte peka ut förslag till lösningar eller – ännu värre – arbeta på uppdrag (faktiskt eller samvetsmässigt) av dem som har makten eller representerar en inflytelserik rörelse.
För då är konstnären ingen konstnär längre – då är han eller hon eller hen en propagandist. Och jag är övertygad om att böcker som denna en vacker dag kommer att skrivas om dagens barnlitteratur.
Edit eftermiddag:
Jag tänkte att jag borde trycka upp en t-shirt:
