Kategori: Idrott

Nu har vintern satt sig på tvären. Cykelbanor och trottoarer är opålitliga, snön hård och frusen. Springa där det är plogat känns otryggt och skadebefrämjande – det spända trippandet är inte alls bra för gubbakroppen. Och springa i det oplogade är inte alls lika angenämt som när snön var mjuk. Tjockleken på snötäcket spelar egentligen inte så stor roll – det viktiga för att snöpulsning ska vara behaglig är att man kan få in en rytm i kroppen. Det går inte alls i denna grovkorniga, dödbakade snö där ett steg stannar ovanpå, det nästa sjunker igenom, det tredje sjunker igenom och det fjärde blir nåt mitt emellan. Den löpningen sliter också på gubbakroppen, och det krävs inte mer än några kilometers kraskande, studdande och skrafande för att man ska känna sig mörbultad på en massa märkliga platser. Träningsvärken har nu bildat ett löst nätverk från axlarna till anklarna.

Jag säger inte nej till mer snö, men kan vi få lite tö så att is och grovsnö försvinner?

Hallååå, nån betjäning på det här stället?

Hallåååå, nu har vi väntat jättelänge!

Hall-åååå …?

…

Plats: norr om övergången vid Bäverbäcken – precis på det lilla höjdstråket på andra sidan kraftledningsgatan.

Tid: halv tio på kvällen nånting, söndagen den 19 december 2010.

Förlopp: sent har jag funnit dådkraften för att springa mig en sväng i vinterskogen; jag har hela kitet på mig med dubbla löpartajts, Gore-Tex-skor, mössa över öronen och min numera djupt avhållna led-lampa; jag pulsar på i lössnön och soffpotatisoviljan börjar gå över i strapatsknarkarvällust; efter att ha sopat rent och gått över spången vid Bäverbäcken följer jag den lilla djurstigen norröver mellan taggbuskar och sly, korsar kraftledningsgatan och kommer upp på den lilla åsen; här följer jag ett rådjur i spåren – stackarn har fått kämpa i drivorna & jag tänker på alla de djur som stupar i snön; varför flyttar de inte allesammans söderut när kylan kommer? smala rådjursben & kroppsvärmen & pälsen & 20 grader kallt vilka fruktansvärda nätter kylan i mörkret; plötsligt kommer jag till en uppskrapad plätt – det är uppenbart att rådjuret som lämnat spåren här sökt något ätbart; tio steg senare blir jag alldeles förskräckt något levande ligger framför mina fötter.

Det är rådjuret. Lealöst. Orkeslöst. Hopplöst. Men vid liv: det ger ifrån sig svaga stönanden med jämna mellanrum. Det har inte sparkat och kämpat särskilt mycket, men snön vid huvet är grön av uppkastningar. Kroppen verkar inte särskilt utmärglad.

Där står jag och lyser på rådjuret med min lampa och känner mig ställd och sorgsen och nyfiken. Här slocknar en livslåga, här ger en spenslig hjälte upp andan.

Och vad farao ska jag göra?

Jag greppar rådjuret om framkroppen, lyfter upp det och försöker se om det reagerar på att känna marken under framklövarna. Men halsen hänger slapp, ögonlocken hänger orörliga, och djuptifrån strupen kommer ett och annat dovt stön. Det är slut på kraft i den här kroppen.

Jag granskar benen, ser om nåt är brutet. Allt verkar helt, och jag lägger ner rådjuret varsamt på dess lilla plätt i snön, ordnar till benen så gott jag kan. Kanske borde jag avliva det, men å andra sidan verkar djuret helt frånvarande; slutet är förvisso inte långt borta. Lutar mitt samvete mot att kölddöden inte lär vara plågsam.

För att göra nånting springer jag en sväng på kanske tio minuter. När jag återvänder ser jag ingen förändring. Jag springer hemåt.

Efterspel: den villrådige orienteringslöparen ringer på hos den jämnårige jägaren; tillsammans konsulterar de en annan jägare två hus bort och får det självklara rådet att ringa polisen; på väg genom snön diskuterar jägare med vakthavande befäl och får carte blanche för att göra det som måste göras; kniven ligger i fickan & geväret hänger på väggen men i denna historia kommer de aldrig att användas; när de två männen kommer fram till rådjuret har det gett upp andan; bäst så; de granskar kroppen, letar efter förklaringar men finner inga mer än gröna uppkastningar och en något svullen buk; mellan rådjurets bakben hänger ärtstora fästingar och en liten skinnbagge kravlar omkring bland hårstråna – deras varma hem kommer snart att vara lika kallt som vinternatten.

Slutord (efter Homeros): ”…  men lät dem själva för hundar rävar och kråkfåglar ligga på marken till rov – Zeus’ Artemis’ vilja var det som skedde”

Om jag säger att jag tycker att löpning i snö på natten är bland det behagligaste jag vet så tycker ni förmodligen att jag inte är riktigt klok. Men jag vidhåller, förutsatt att vissa förutsättningar är uppfyllda:

• det är frivilligt
• skogen är fin
• jag är i relativt god form och orkar lyfta benen utan att få mjölksyra ända upp i diafragman
• jag är klädd efter väderförutsättningarna
• jag har bra lampa och bra skor.

Att till exempel springa genom en kolmörk granplantering i en halvmeter blötsnö jagad av ryska maffians hundar iklädd kalsingar och handklovar tycker jag alltså inte är behagligt.

Min kompis skogen har många vackra ansikten, och ett av de skönaste är två decimeter nysnö som stöd- och ljuddämpar hela miljön – lite som att hoppa i en stor dubbelsäng i ett tyst och ombonat hus. Borrar man sig fram som en liten flämtande mullvad i en trygg ljustunnel blir upplevelsen ännu bättre.

Här kommer en liten instruktion:

Idrottsaktiviteterna är många och regelbundna i familjen Bergman och precis som så många andra föräldrar har Lotten och jag blivit sporttaxichaufförer. För min personliga del har det lett till en trivsam planmässighet i den egna träningen; när man har skjutsat och ska skjutsa igen om en timme så är det bästa sättet att fördriva tiden att själv genomföra ett pass.

Förra året, när knäet var kasst, blev det gymmet ett par gånger i veckan. Sedan cirka ett halvår är det skogslöpning, skogslöpning och åter skogslöpning som har gällt  … och nu börjar jag känna av resultatet på allvar. Det börjar helt enkelt bli fart i de djefla benen, vilket kan avläsas här. Från och med nu är det bara att köra på så länge skutan kan gå och försöka se till att hålla sig fri från skador.

Kanske kan jag också bli en senig orienteringspensionär som vinner VM i H90 en dag.

Jag skrev om spindlar häromsistens. Och som jag berättade är augusti- och septemberskogarna är fulla av deras nät. Under långpassen i lugnt tempo springer jag in i dem gång på gång, hör det mikroskopiska ljudet när linorna brister. Jag kan inte låta bli att känna mig som jätten Luns som brakar in i fredliga enstöringars hus och sprider förödelse; flugorna lär dock se mig som deras champion.

Häromdagen korsade jag ett litet kalhygge utanför Hållsta. Strax före skogsbrynet fastnar jag med foten och faller framstupa. Mitt i fallet känner jag först ett hugg av förfäran, sedan att jag kastar mig åt vänster för att inte landa på den plats som tyngdlagen anvisat åt mig. Det är först när jag reser mig som jag förstår varför.

I en rutten stubbe till höger om mig ligger en mörk ringlande kropp; det är en underskön, glänsande svart huggorm som suger i sig sommarens sista solsken. Hade jag ramlat rakt fram hade jag satt ner handen rakt på den. Nu räddades jag av de urgamla delar av hjärnan som har en inbyggd mönsterigenkänning av giftiga djur. Samverkan mellan visuell perception, bildanalys och motorisk intervention går blixtsnabbt – medvetandet har inte en chans att uppfatta vad det är som sker förrän allt i praktiken är över.

Någon ormskräck lider jag sannerligen inte av, men om så hade varit fallet hade jag kunnat säga att för en gångs skull hade jag nytta av den gamla evolutionära utrustningen djupt ner i hjärnans vindlingar.