Kategorier
Ett djefla lif Okategoriserade

Stabilt högtryck

Som en svampköttsblek skräddare på den skogstjärnssvarta studsmattan från Texas Trampoline har jag idag gassat mig i soleriet, fångat fotoner och hållit upp världshistorien snett ovanför hjässan för att freda mina ögon. Sedermera föll jag till marken och såg att jag svettades gräs, grus och myror från mina värmedåsiga lemmar. Då stod jag upp, beredde min väg till kranaltaret i köket, hällde upp en halv liter heligt vatten som silats genom Hyndevadsåsen, drack det och lät mig sålunda uppslukas inifrån av skapelsen. Alltet är ett, ett är allt och allt är alldeles förträffligt.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Hotellfrukost

Det är så sällsamt
med dessa människor
som äter frukost med oss
på hotell.

Borde vi inte
komma varandra nära
när vi plockar baconskivor,
slevar fil och väntar i led
vid den pysande kaffeautomaten.

Sammanförda av Det Stora Godtycket
skulle vi kunna ta tillfället i akt
och genomföra en ritual
där vi bröt brödet tillsammans
och åt det under tystnad
besinnande
Det Stora Gemensamma.

Vi kunde sedan
packa färdigt,
checka ut
och fara vidare
var och en till sitt ärende
men alla
förändrade.

(Scandic Hotel, Karlskrona)

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Vilken hamburgare är den bästa?

Vilken hamburgare är egentligen den bästa?

  • Den man åt när man var lycklig, eller den som smakade bäst? Och som man sedan kan minnas?
  • Den man ser fram emot att få äta när allt är bra och underbart och som med största sannolikhet kommer vara en fantastisk hamburgare?
  • Den man just nu tuggar sig igenom, med majonäs i mungiporna och sallad som klistrar sig fast på nästippen?
  • Den man äter varje torsdagslunch, enligt fast ritual?

Att fråga hamburgaren är meningslöst; den kommer inte att svara.

En uppäten hamburgare jag gärna tänker tillbaka på: Macbeths Blues Burger – fullt i klass med burgarna i Stockholm. Snett över gatan, bara, när du anländer med tåg till Eskilstuna.
Kategorier
Ett djefla lif

Långsamt uppför tillfrisknandets trappa

När jag varit sjuk brukar jag springa två steg i taget uppför tillfrisknandets trappa, till hälsans och kraftens plattform där jag med Cornelis kan utbrista ”Halleluja, jag är frisk igen!”.

Men efter mötet med värstingen Donnie Streptococcho som kickade mig med klackjärnet mot halsen så går det så sakta över; jag kanske inte just kryper uppför tillfrisknandets trappa, men jag hänger tungt på ledstången och vilar efter vart tredje steg.

Nu beror ju detta naturligtvis på att jag jobbat röven av mig i tre dar – ja, jag har gnetat på genom luftvärnselden med två motorer utslagna, och landade vid basen med vingliga landningsställ klockan halv nio igår.

En sammanfattande katakres skulle alltså vara att jag är en flåsande B-17-bombare med två utslagna motorer och genomskjutet nostorn som hänger över ledstången och ligger i gästrummet – husets tystaste och prydligaste rum – och tittar på Bones-episoder i en enda oordning för att inom ett par dagar stå på hälsans och kraftens plattform och ropa ”Halleluja, jag är frisk igen!”.

Kategorier
Ett djefla lif

Al Stewart gjorde livet lite lättare för laboranten

Hittills har jag hyst en larvig motvilja mot Spotify som kan sägas vara besläktad med min ringaktning av skidliftar. I ena fallet handlar det om att ”musikupplevelser som inte kostat pengar eller möda i någon form är inget att ha”, i det andra om att ”upplevelser som du inte slitit för, till exempel glädjen över att få fara i nerförsbacke efter en tung uppförsbacke, är ingenting värda”.

Men nu har jag slutligen kommit på bättre tankar, och provar nu på ett Premiumabonnemang. Det som fick mig att byta inställning är de fantastiska möjligheterna att byta spellistor och musiktips med kända och okända vänner.

Spotifyanvändare kan klicka på nedanstående länk och höra soundtracket till en av de mödosammaste perioderna av mitt liv: det sista halvåret i formalinångorna på ett molekylärbiologiskt labb i Lund, nån gång runt 1991–92. Min dagliga tröst var ett Al Stewart-band som jag spelade och vände, spelade och vände. På ena sidan Time Passages, på andra sidan Year of the Cat. När jag tittar tillbaks kan jag notera att min självdisciplin var titanisk.

Idag kan jag väl säga att jag tycker Al Stewart lider av en viss Chris de Burgh-mesighet, eller vad man ska kalla det. Det går dock inte att förneka att han är en skicklig låtskrivare med känsla för starka melodier. Och något som jag naturligtvis uppskattar är hans historieintresse.

Precis som när jag var förälskad på gymnasiet så handlade alla låttexter om mig och min situation.

”Nothing that’s forced can ever be right
If it doesn’t come naturally, leave it”

”And you’ve thrown away the choice and lost your ticket
So you have to stay on”

”There was never a doubt that she had to get out, she just had to find a way.”

”Lucy worked a different club every day,
And though she put her mind to it,
Her heart was never in it”

Spotifylistan Al Stewart, den sorgsne molekylärbiologens tröst

Kategorier
Ett djefla lif

Till bäverbäcken och tillbaka

Jag, 10-åringen och 7-åringen tog en kvällspromenad till bäverbäcken.

Vattendraget korsades via trassliga trädet, helt enligt bäverbäcksprotokollet

Sen gick vi genom björkskogen och var lyckliga. Det kom ett ösregn, det kom två. Vi fällde upp luvorna, skrattade och kände regnvattnet rinna över kinderna och fukta knävecken.

Kategorier
Ett djefla lif

Ljus i grönska av glas

Växjö domkyrka den 12 april 2010.


Kategorier
Ett djefla lif

När jag lade vittring i den småländska skogen

Från förstutrappan på huset där jag är gäst tassar jag iväg på lätta –om än något stela – ben i aprilkvällen. Nerför grusvägen, över fälten, in på nästa väg, ett varv på myren. Nu börjar det bli riktigt mörkt, men jag följer kanten av ett lappverk av inägor och låter fötterna finna vägen mellan tuvorna.

I en glänta där stigen kröker står en märklig abrovinsch, upplyst av två svaga och bleka lampor. Först tolkar jag det som en fallfärdig duschinstallation, sedan som en oljeborr (man tänker så mycket konstigt i skymningen). Sen ser jag att det är en foderstation av något slag.

Eftersom Tigger är ett mycket nyfiket djur så går jag naturligtvis fram och tar mig en titt. Jaha, här fodrar man vilt. Kanske för att hålla rådjuren vid liv så att man kan skjuta ihjäl dem sen. Och där vid stengärsgårn ligger en bonnasopahög (rikssvenska: lantbrukaravfallsplats) med antik dammsugare och rostiga kokkärl.

Alldeles intill står ett jakttorn, och nu hör jag att det är någon där. Tunga steg kliver ner för trappan. Det är en stor man i jägarkläder. Jag står stilla så att han kan prata med mig; han undrar säkert vad jag gör där.

Och undrar gör han, ungefär som om jag var en infångad partisan och han var kapten i säkerhetspolisen. Faktum är att han är så hotfull att varningslampan börjar glöda i huvudet. (Är han beväpnad, vilken väg ska jag springa …?)

Det slår mig så här efteråt att han kanske trodde jag var en djurrättsaktivist på grisräddarmission. De frågor han ställer är inte undrande eller misstänksamma – det rör sig snarare om ett barskt förhör. Vad gör du här? Var kommer du ifrån?

Gubbar av hans kaliber har alltid skrämt skiten ur mig, men nu upplever jag en av fördelarna med att snart fylla femtio år: jag är på min vakt, men jag är inte det minsta rädd. Han får raka svar på sina burdusa frågor. Hans tilltal är riktigt, riktigt otrevligt, men jag tar inte illa upp. Situationen är snarast intressant – en studie i besynnerligt mänskligt beteende.

Det visar sig att det jag var framme och kikade på var ett jaktlockbete för vildsvin. Jag får också veta att jag har lagt människovittring över hela platsen så nu kan han, dvs. jägaren, lika gärna åka hem.

Vad jag svarade exakt vet jag inte, men jag förstår att han är besviken så jag förklarar att jag inte visste och att jag ska hålla mig undan om jag ser något liknande i framtiden. För säkerhets skull frågar jag vad det kallas. Jo, en åtel.

Och där tror jag att jag har lyckats beveka honom en smula – att han faktiskt förstått att jag inte menade något illa med att förstöra hans jaktkväll

Men när jag tar de första löpstegen för att ta mig hem till huset där jag sover så serverar han en eftersläng:
– Tack så mycket. Jag har fyra mil hem.

Han känner ilska, jag känner obehag. Men förhoppningsvis är vildsvinen nöjda.


Kategorier
Ett djefla lif

Uppdrag: pimpa min fina Dr*ssm*n-jacka

Jag och min Dr*ssm*n-jacka trivs alldeles utmärkt med varandra. Dock omges vi av en till stora delar oförstående omvärld. Många ser nämligen ner på familjen Dr*essm*n som de förknippar med lufsande karlar i svartvitt och slowmotion, perpetuell utförsäljning och till ad nauseam upprepade frågor om strumpor och kalsonger.

För att hjälpa min jacka att bära kapuschongen högt bland Peak Performance-sprättar och Haglöfs-dandyer så tänke jag pimpa upp den en smula med tjusiga, imponerande och – framför allt – totalt irrelevanta tygmärken.

Jag vänder mig nu till den tappra lilla läsekretsen av denna min blogg och frågar: har ni några tygmärken i gömmorna? Försvarets skyddsskola, Brugge, Helagsfjället, LOVE & PEACE – allt är av intresse (så länge det inte är politiskt). Ju konstigare, desto bättre.

Inskickade bidrag erbjuds 15 milliseconds of fame på denna blogg.

Kategorier
Ett djefla lif

Vintern glömde portmonnän

Precis när vi trodde att vintern hade gått för i år så kom han tillbaks för en dag – tryckte sitt fuktiga tryne mot rutan, pudrade nejden, andades iskyla, stoppade portmonnän i en gråmolnsficka och gav sig av igen.

Snöpudrad boll på altanen