Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Men vart tog min pappa vägen?

Jag känner mig lite sårad och sorgsen. Inget allvarligt – det går över när jag sjunker in i arbetet igen. Men situationen jag nyss upplevde är intressant, värd att minnas och kan lära oss något.

Den 3 oktober 2009 sänkte vi pappas aska i Öresund. Det var en av de mest förklarade och innerliga ögonblick jag varit med om – vilket säkert framgår av texten jag skrev.

Ett år senare går jag på Publishinggala och får med mig en kasse i vilken jag bland annat har stoppat ner två nummer av Trossen, Sjöräddningssällskapets tidning. Av en ren tillfällighet bläddrar jag i dem just denna förmiddag och noterar att det finns en krönika.

Som textproffs vet jag att man kan inte ringa upp redaktioner och föreslå artiklar hipp som happ. Alla tidningar är hårt mallade när det gäller form, innehåll och vinkling och som frilansare måste man förbereda sig väl och komma med textidéer som glider på plats och inte spretar ut som en förvuxen hibiscus uppe på ett flyttlass.

I mitt tycke skulle den där krönikespalten på sidan 64 kunna funka för en skildring av och reflektion över en annorlunda roll som Sjöräddningen kan spela: som pålitlig assistent vid känslofulla avsked till havs.

Jag ringer upp och får tala med en redaktör. Hon verkar ung. Jag berättar om min pappa och att berättelsen om den där timmen på Öresund i oktoberblåsten kanske kunde bli en krönika. Men där blir det stopp. Gästkrönikan är numera Robert Aschbergs, och sen får jag höra att tidningen är hårt mallad – inklusive uppräkning – och hon bara pratar och pratar utan hänsyn till att den jag ser som central i sammanhanget är min pappa och alltsammans slutar med att hon säger att jag är välkommen att lämna förslag till andra avdelningar av tidningen – kanske något om säkerhet till sjöss.

Jag, som står där med mitt vidöppna hjärta, avslutar samtalet så fort och artigt jag kan. Inte för att hon gjort något direkt fel, men för att jag plötsligt känner mig så sorgsen. Inte tänker jag tvinga mig in i hennes tidning med något som inte passar in där, men när en person talar om de sista ögonblicken med sin fars aska så hade enkla fraser som ”jag förstår att det var en mycket speciell stund, men …” eller ”jag har hört talas om den verksamheten, vi får mejl om det ibland …” räckt – ja, bara något slags erkännande att det finns en tredje part i vårt samtal.

Inte för att Hoola Bandoola band är några husgudar, men vissa guldkorn har de skapat (Wiehes förtjänst?). En viktig del av mänslig kommunikation har de fångat i följande två rader (Herkules 1972) :

Och om du lovar mig att fråga hur jag har det, ja, då lovar jag att fråga samma sak”.

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier

Klassiska konserter med möjlighet till småprat

Om du gillar klassisk musik ska du inte missa Helsingborg Konserthus’ liveutsändningar som ger en fantastisk närvarokänsla. Roligast av allt är chatten som pågår under konserten – här kan man småprata om musiken utan att störa någon och även ställa frågor till den trevliga och hängivna personalen på konserthuset.

Igår lyssnade vi på musik av den ungerske kompositören Ernst von Dohnány (1877–1960).

Helsingborgs konserthus är en av landets vackraste funkisbyggnader. Ritad av Sven Markelius och färdigställd 1932. (Bild från Wikipedia.)
Kategorier
Ett djefla lif Idrott Tankar från tvättstugan

Dåtiden ligger lagrad i nerver, muskler och senor

Jag pratar långdistansidrott med en klubbkamrat och vi kommer in på det faktum att jag inte äger någon längdåkningsutrustning. Men för att förklara att jag ser mig själv som längdåkare så berättar jag att minsann vann DM-stafetten 1980.

Sedan 1980-talet har jag dock inte åkt många mil. Egentligen borde det vara helt irrelevant med gamla idrottsmeriter. Dagarna passerar – hundratals, tusentals – och materien i kroppen byts ut.

(Inskott: Undrar just hur stor andel av atomerna i min nuvarande kropp som fanns på plats i min sextonårskropp. Några är det kanske, men 99,999 … % av dem har förmodligen bytts ut. Om det är någon som känner till mer om massutbytet genom åren så får han eller hon gärna kommentera.)

Men det är inte irrelevant, inte alls. Minnena av hur vi bemästrade ting och miljö omkring oss ligger lagrade. Det skulle vara uppenbart om du delade ut skidutrustning till några som har varit åkare för trettio år sedan och till några som aldrig har stått på ett par skidor.

Jag litar mindre och mindre på minnet, eftersom vi människor har en förunderlig förmåga att förvränga, omforma, bättra på och kombinera våra minnesbilder. Men när det gäller lagrade rörelsemönster så finns det inget som kan omskapas aktivt. I klumpen av vatten, fett och protein som du bär inne i kraniet ligger instrumentgrepp och idrottsrörelser lagrade – ja, även subtila små muskelminnen om det där trappsteget som kommer efter fyra meter när du går i mörkret genom vardagsrummet, eller den där knycken du måste göra för att spänna fjädern i den där gamla leksaken.

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier

Äntligen en anledning att betala tv-licensen

Ikväll klockan 21 sänder svt1 första avsnittet av en miniserie från BBC som knockat hela den djefla familjen: Sherlock Holmes, intelligent och varsamt förflyttad till 21. århundradet. I mitt tycke tv-historia i klass med Brideshead Revisited, Edge of Darkness och Twin Peaks.

Amazon.co.uk säljer dvd:n för under hundra spänn. (Fri frakt om du handlar för över 25 pund.)

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier Livet

Eos rhododaktylos

Eos rhododaktylos ’den rosenfingrade gryningsgudinnan’ – slickepott, långeman, gullebrann!

Epitetet ῥοδο-δάκτυλος (rhododaktylos)  lärde jag mig i en krigsfilm, närmare bestämt The Thin Red Line av Terrence Malick.

Kategorier
Ett djefla lif Historia Kulturknutterier

Min första Wikipedia-redigering

Efter år av velande så tar jag nu mitt ansvar och kastar mig in i vattenpolospelet i den stora kunskapsoceanen Wikipedia. I den engelskspråkiga artikeln Huguenot pekade länken till Wassy till fel ort (det var här en massaker på hugenotter ägde rum den 1 mars 1562 – något som kickade igång de franska religionskrigen). Sådärja, nu har torbern rättat.

Nätmedborgare, gör din plikt: rätta en Wikipediaartikel idag!

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Tvärvinter

Nu har vintern satt sig på tvären. Cykelbanor och trottoarer är opålitliga, snön hård och frusen. Springa där det är plogat känns otryggt och skadebefrämjande – det spända trippandet är inte alls bra för gubbakroppen. Och springa i det oplogade är inte alls lika angenämt som när snön var mjuk. Tjockleken på snötäcket spelar egentligen inte så stor roll – det viktiga för att snöpulsning ska vara behaglig är att man kan få in en rytm i kroppen. Det går inte alls i denna grovkorniga, dödbakade snö där ett steg stannar ovanpå, det nästa sjunker igenom, det tredje sjunker igenom och det fjärde blir nåt mitt emellan. Den löpningen sliter också på gubbakroppen, och det krävs inte mer än några kilometers kraskande, studdande och skrafande för att man ska känna sig mörbultad på en massa märkliga platser. Träningsvärken har nu bildat ett löst nätverk från axlarna till anklarna.

Jag säger inte nej till mer snö, men kan vi få lite tö så att is och grovsnö försvinner?

Hallååå, nån betjäning på det här stället?

Hallåååå, nu har vi väntat jättelänge!

Hall-åååå …?

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Tänk om man vore som hydran

Tänk om man vore som hydran.

För varje motgång, för varje försakelse
förlorade man ett huvud
som sedan växte fram igen
med en väsande, huggvillig tvilling.

Så när du tvingades inse
att tiden inte räcker
för att skriva en roman
om din medelåldersängslan

huiiiitt!
fanns tiden inte bara för detta
utan även för att skriva
en modern pastisch på Spoon River Anthology.

Och när du uppgivet accepterar
att du aldrig kommer att lära dig
piano eller tyska

blingelingeling!
så står både
Das wohltemperierte Klavier
och Goethe och väntar på dig.

När någon ratat dig
som yrkesman
och sagt att dig behöver vi inte här

klankklonkbonk!
så har du två nya uppdrag
som ingen annan än du
kan ro i hamn.

Varje minut
vore som en jordnöt
som kan delas i två
där varje del
ger lika mycket
som helheten.

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Viltrapport eller Döden i vinterskogen

Plats: norr om övergången vid Bäverbäcken – precis på det lilla höjdstråket på andra sidan kraftledningsgatan.

Tid: halv tio på kvällen nånting, söndagen den 19 december 2010.

Förlopp: sent har jag funnit dådkraften för att springa mig en sväng i vinterskogen; jag har hela kitet på mig med dubbla löpartajts, Gore-Tex-skor, mössa över öronen och min numera djupt avhållna led-lampa; jag pulsar på i lössnön och soffpotatisoviljan börjar gå över i strapatsknarkarvällust; efter att ha sopat rent och gått över spången vid Bäverbäcken följer jag den lilla djurstigen norröver mellan taggbuskar och sly, korsar kraftledningsgatan och kommer upp på den lilla åsen; här följer jag ett rådjur i spåren – stackarn har fått kämpa i drivorna & jag tänker på alla de djur som stupar i snön; varför flyttar de inte allesammans söderut när kylan kommer? smala rådjursben & kroppsvärmen & pälsen & 20 grader kallt vilka fruktansvärda nätter kylan i mörkret; plötsligt kommer jag till en uppskrapad plätt – det är uppenbart att rådjuret som lämnat spåren här sökt något ätbart; tio steg senare blir jag alldeles förskräckt något levande ligger framför mina fötter.

Det är rådjuret. Lealöst. Orkeslöst. Hopplöst. Men vid liv: det ger ifrån sig svaga stönanden med jämna mellanrum. Det har inte sparkat och kämpat särskilt mycket, men snön vid huvet är grön av uppkastningar. Kroppen verkar inte särskilt utmärglad.

Där står jag och lyser på rådjuret med min lampa och känner mig ställd och sorgsen och nyfiken. Här slocknar en livslåga, här ger en spenslig hjälte upp andan.

Och vad farao ska jag göra?

Jag greppar rådjuret om framkroppen, lyfter upp det och försöker se om det reagerar på att känna marken under framklövarna. Men halsen hänger slapp, ögonlocken hänger orörliga, och djuptifrån strupen kommer ett och annat dovt stön. Det är slut på kraft i den här kroppen.

Jag granskar benen, ser om nåt är brutet. Allt verkar helt, och jag lägger ner rådjuret varsamt på dess lilla plätt i snön, ordnar till benen så gott jag kan. Kanske borde jag avliva det, men å andra sidan verkar djuret helt frånvarande; slutet är förvisso inte långt borta. Lutar mitt samvete mot att kölddöden inte lär vara plågsam.

För att göra nånting springer jag en sväng på kanske tio minuter. När jag återvänder ser jag ingen förändring. Jag springer hemåt.

Efterspel: den villrådige orienteringslöparen ringer på hos den jämnårige jägaren; tillsammans konsulterar de en annan jägare två hus bort och får det självklara rådet att ringa polisen; på väg genom snön diskuterar jägare med vakthavande befäl och får carte blanche för att göra det som måste göras; kniven ligger i fickan & geväret hänger på väggen men i denna historia kommer de aldrig att användas; när de två männen kommer fram till rådjuret har det gett upp andan; bäst så; de granskar kroppen, letar efter förklaringar men finner inga mer än gröna uppkastningar och en något svullen buk; mellan rådjurets bakben hänger ärtstora fästingar och en liten skinnbagge kravlar omkring bland hårstråna – deras varma hem kommer snart att vara lika kallt som vinternatten.

Slutord (efter Homeros): ”…  men lät dem själva för hundar rävar och kråkfåglar ligga på marken till rov – Zeus Artemis’ vilja var det som skedde

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier

I stormens öga …

… ägnade jag mig åt ett intresse som jag har försummat: musiken.