Kategori: Ett djefla lif

För 20 år sedan vigdes två storögda och rynkfria ungdomar i Vikens kyrka, norr om Helsingborg. (Se även Lottens blogg.)

Två decennier har gått – och vilka decennier!

5 barn – så sällsamt olika till karaktär och begåvning, men alla så välsignat godhjärtade, omtänksamma, hängivna och nyfikna på Livet och Tillvaron.

1 Gult Hus – vi bor i dess varma mage, somnar till dess andning; det har rum för tusen hjärtan och tiotusen böcker.

1 firma (eller två kanske man kan säga, eftersom vi hade ett HB innan vi bildade AB) – en farkost med vilken vi navigerar genom 2000-talets lika hopp- som hotfulla skärgård.

7–8 böcker med ISBN-nummer.

Tusentals bloggtexter – som ett konfettiregn över hela webben.

Tusentals träningspass med boll och karta.

Tusentals promenader, fester, evenemang.

Tiotusentals förunderliga stunder av lycka, insikt, samvaro, förståelse, skönhet, humor, mys, trygghet, stolthet.

Sist men inte minst: miljoner glada skratt! Humorn är vårt livsblod.

… så han visste vad han pratade om när han liknade blåsippans blad vid en lever!

Om detta har jag skrivit tidigare!

Det är en sån där djefla dag då du känner sig ifrågasatt från alla håll. Då det gungar i fundamentet. Läraren som varken förstår dig eller ditt barn, och vill fortsätta utöva eftergivenhetens djefla tyranni. Recensenten som läste din bok vilken är en hyvel men som han tror är en hammare och därför skrev att det var en ”djefla konstig hammare”. Fackgranskaren som läste din text där du skrivit att snön var gnistrande vit och som spydigt anmärkte att det vet ju alla att den är svart som sot. Därtill ett arbete som inte blir utfört. Och gräsliga ting som sker på en plats du aldrig besökt. Till yttermera visso bilder som visar krig som dragit in i sovrummet och blod på heltäckningsmattan.

Det är då det är dags att ta fram det där Emerson-citatet och klänga fast vid det:

”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”

”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”

”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”

…

Jag var hemma i Viken under påsklovet och besökte då Galleri Hamnen där jag fastnade för Mats Müllers målningar från omgivningarna. Han har helt enkelt avporträtterat min barndoms- och ungdomsvärld.

(Klicka för förstoring.)

Det här är utsikten från vår busshållplats som kallas Fortet eftersom det tidigare fanns ett värn från Per Albin-linjen där. Nere på strandheden har jag lekt, flugit drake och – inte minst – sprungit hundratals gånger. Riktningen för dagen avgjordes vanligen av vindriktningen. Det gällde att ha medvind hem när man var genomsvettig, annars kunde man bli iskall.

Badet vid vår strand är fortfarande utmärkt: lagom Öresundssalt vatten och fin, lagom långgrund och vanligtvis sandig botten. Och ute vid fyren Svinbådan simmar Pappa i världens alla hav.

Badhytterna är ett slags trademark för Viken. De står vackert uppradade som objets d’art på strandheden. Jag kände ingen som förvaltade någon badhytt, så jag har aldrig bytt om i någon av dem … tror jag, i alla fall.

Hamnen i Viken. Här finns en pir från vilken de modigaste kunde dyka; numera är det knappast tillåtet. Vi brukade fiska krabbor med uppbrutna blåmusslor som vi hängde i ett snöre. När vi var alldeles nya i Viken fanns de berömda Vikenråttorna kvar – brunråttor som gömde sig i ett stenparti bakom piren nånstans vilket numera är utfyllt; mitt minne är inte glasklart på den här punkten.

Konstnären Mats Müller bor i Lerberget. Jag har kontaktuppgifter om nån är intresserad av hans konst.