– Rälit vä’r! säger jag på skånska när barnen kliver ut på förstutrappen.
– Va? säger min trettonåring.
– ”Rälig” – det är äckligt och fult och dumt – precis som vädret. ”Vä’r” är väder alltså. Så här är vädret i Skåne på vintern.
Min trettonåring nickar tyst och så travar han och lillbrorsan iväg längs Bynäsvägen i blåst och ruskregn. Det känns som om det är november i Skåne trots att det är april i Sörmland.
Och det slår mig att det skånska ordet ”rälig” – som är nära besläktad med grymtningen man gör innan man lägger en riktig spottloska – kanske är sprunget just ur det skånska vädret. Svenskan är lam i jämförelse, försåvitt man inte tar till ord och uttryck ur språkets giftskåp. ”Jävla skit&pissväder” kan väl sägas vara synonymt – samtidigt finns det en stoicism i det skånska uttrycket som inte framkommer där.
Eftersom jag har två orienteringsvänner från Eskilstuna som snart ska bli pappa får min hyllning till Quinnan denna dag bli FEM TIPS från en fembarnspappa till alla fäder som möter sitt elddop: så här blir du det bästa stödet när och där du behövs som mest.
1. Du kan aldrig lära dig det här utan att vara med om skarpt läge.
Håll huvudet kallt samt humöret och blodsockret uppe.
2. Du är inte särskilt viktig, men samtidigt oerhört viktig.
Naturen och kvinnokollektivet (i form av din käresta och den sannolikt kvinnliga förlossningspersonalen) fixar kärnuppgiften finemang utan din insats. Du får se dig själv som Stefan Holms pappa på läktaren – du kan knappast vidta några avgörande åtgärder (förutom att hämta folk, komma med vatten, heja på, massera ryggen etc.) men din närvaro är alldeles oerhört betydelsefull ändå.
3. Räkna med starka känslor.
Det kan bli upprört, och du kan som karlslok vara alldeles oerhört irriterande. Ta det med jämnmod.
4. Glöm inte det praktiska.
Planera i förväg hur du ska parkera bilen etc. – du kommer ha väldigt svårt för den typen av problemlösning i situationen du befinner dig i. Förbered en rejäl matsäck som du bara slänger ner i väskan när ni sticker. Ta med anteckningsbok och kamera – det är fantastiskt att ha bra dokumentation, inte minst för den lilla huvudpersonen själv om fem-tio år.
5. Njut av det storslagna.
Det här är större än Grand Canyon, vackrare än en soluppgång, mer förunderligt än Orions stjärnbild. Var där! (Det blir roligare för varje gång man är med.)
BONUSTIPS
Den bästa gåva du kan ge till din nyförlösta käresta är följande: ett löfte om att byta ALLA blöjor när du är hemma och det är praktiskt möjligt! Det är en arbetsfördelning som är både rättvis och rationell – aldrig några diskussioner om vem som ska gå när det är dags! Gör blöjstunderna till trivsamma stunder med lek, prat, omtanke och intensiv ögonkontakt.
Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.
Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.
Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):
H C Andersen: Ole Lukøie:
”og saa løftede Ole Lukøie den lille Hjalmar op i Vinduet og sagde, ”der skal Du see min Broder, den anden Ole Lukøie! de kalde ham ogsaa Døden! seer Du, han seer slet ikke slem ud, som i Billedebøgerne, hvor han er Been og Knokler! nei, det er Sølvbroderi han har paa Kjolen: det er den deiligste Husar-Uniform! en Kappe af sort Fløiel flyver bag ud over Hesten! see hvor han rider i Gallop.”
Oscar Wilde, Spöket på Canterville:
’Poor, poor Ghost,’ she murmured, ’have you no place where you can sleep?’
’Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ’there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’
Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.
’You mean the Garden of Death,’ she whispered.
’Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’
Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:
… kan liknas vid det ekonomiska sinnelag som diktarjaget besitter i Felix Körling-klassikern ”Om jag fick fem öre”.
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.
Klockan är halv tolv och jag hade tänkt städa huset, löpträna i Mesta skog, öva munspel, blogga, skriva en halv sida i min roman, sortera lite bokföring och läsa en essäsamling. Det kan bli lite tufft att hinna med att se Alien Resurrection.
Den 1 december 1831 föddes min mormors morfars mor, Johanna Karlsson.
Två reflektioner:
• När jag läser om vad som hände 1831 så noterar jag att den moderna världen är på väg. Darwin ger sig av med Beagle. Abolitionister kämpar för att avskaffa det skändliga slaveriet. Napoleons välde är bara sexton år avlägset, men världen har förändrats.
• Jag tycker om att fundera över hur en hand kan gripa över sekler. Min mor (f. 1935) höll som litet barn sin mormors fars Johannes Nilssons (f. 1861) hand, och hon håller då och då min son Sigges (f. 2002) hand. Sigge kommer att kunna säga på sin ålderdom runt 2080 att ”som barn höll jag en hand i min som hållit en hand till en person som föddes 1861”.
Så packar vi upp det blanka nya året – utan tumavtryck, repor och hundöron. Inga misstag begångna ännu, inga bortkastade dagar eller veckor. Inga fula fotavtryck i almanackan, inga nersölade eftermiddagar, ingen bortkastad nattsömn som ligger och surnar i ett hörn, ingen anklagande frånvaro av motion, läsning eller kostfiber. Inga sekunda sekunder, maktlösa minuter, taskiga timmar, döda dagar, vidriga veckor eller modstulna månader.
Kort sagt: en gång var 365:te dag får vi känna oss gudomligt perfekta.
Inför det djefla jubileet nästa år har Expressen lagt upp en Twitterfeed med dagliga Strindbergcitat.
Strindberg spelar Mean Woman Blues: ”Well I aint braggin, it's understood / Everything I do, well I sure do it good / Yeah I got a woman mean as she can be /Some-a-times I think she's almost mean as me.”
Eftersom jag använt Apple-datorer sedan 1987 och levt med dem through good times and through hard times så får jag väl skriva några rader.
• Jag ägde, konstigt nog, aldrig någon Macintosh Plus eller Classic. Hela Lunds universitet var nedlusat av Appleprodukter under senare delen av 1980-talet och vi studenter bombarderades med erbjudanden om att köpa en liten holk. Jag vände och vred på beslutet många, många gånger men, nej, det blev aldrig någon egen beige burk då det begav sig (däremot fick jag en utrangerad SE många år senare som fortfarande står i vår källare). Vad vi gjorde var att låna – det blev mycket spring på låsta och nedsläckta kontor och då och då ett högtidligt hemlån till egna studentrummet.
• LaserWriter – den mest sällsamma och respektingivande av varelser. Doften av färsk plast, trycksvärta och ozon är omisskännlig och oförglömlig.
• Vår första, egna Mac OS-dator: den utmärkta LC 475. Oglamorös men pålitlig – datorernas Volvo 240.
• Performa 5400 – vilken skitdator! Ödesstunden för Apple inföll nån gång 1996 då Mac OS (System 7.5) var så buggigt att det måste ha höjt mortalitetsstatistiken bland Mac OS-användare – blodtrycket ökade ju till farliga nivåer när datorn dök gång på gång. Feltyp 11, någon? Detta, tillsammans med att landets IT-avdelningar formligen HATADE macar vid denna tid gjorde att vi Appleanvändare verkligen utgjorde en liten udda sekt – som av någon konstig anledning fick finna oss i de mest aggressiva utfall mot våra burkar och deras system.
• Med första generationens iMac började allt det roliga. Aldrig har färger strålat så klara som från Bugdom som låg färdiginstallerat på den flaskgröna pionjärmodellen.
Tack, Steve, för att du lärde världen att det är cool att vara eljest.
