Kategori: Ett djefla lif

Jag älskar fornborgar, att varsamt kliva bland blocken som travades av valkiga nävar i forna ofärdstider.

All den möda som ligger utspilld här.

För den som följt familjens kräkkalas i Lottens blogg kommer det inte som någon överraskning att jag just nu tillbringar en hel del tid i tvättstugan. Här står en kassettbandspelare och en papplåda full med band i en fullständig röra. Inventeringen är en nostalgitripp till de avlägsnaste delarna av minnenas skog.

Ett enfaldigt blandband från tidigt nittiotal är av någon anledning inspelat på dubbla hastigheten, vilket gör att teeeempooooot ääääär vääääldiiiigt seeegt när det spelas upp. Låtarna förvandlas när de krälar genom gyttjan på det här viset. De blir tunga, förvridna och i vissa fall riktigt spännande. Plötsligt blir jag helt fascinerad av Simply Reds ”Something got me started”. Rytmsektionen bankar låten blodig, Mick Hucknails falsett förvandlas till Darth Vader-bas. Till och med saxofonsolot går att lyssna på.

Saxofoner, förresten. Vart har alla saxofoner med tillhörande saxofonister tagit vägen nu på 2000-talet? Ruvar de på hämnd någonstans? Tänk när hundratusen bittra saxofonister dyker upp som Joshua och hans trumpetgubbar – gulp, svälj!

Vilken litterär genre gillar du bäst? Mitt svar brukar vara ”Den som inte går att kategorisera!”. Men när jag nu sitter bland bokstaplarna svarar jag nog hellre ”Den där böckerna är tjocka, uniformerade och numrerade.”

Nya paradbokhyllan är fem meter på bredden och nästan tre meter hög. Jag har inte mätt exakt, men vi kommer att kunna peta in omkring 30 hyllmeter böcker.

Och vet ni vad som är så besynnerligt? Det räcker inte. Det räcker inte på långa vägar!

I den gamla hyllan, som nu skulle riggas ner, har volymerna stått i dubbla rader – ”Lärobok i psykologi”, ”Skånskt–svenskt lexikon”, ”Myten om Sisyfos” av Albert Camus. Nere i källaren hittar jag bortglömda kartonger – Nordisk kriminalkrönika 1989, 1989 & 1990, Jarl Kulles självbiografi, ”Månen och eldarna” av Cesare Pavese.

Och vet ni vad som är så sällsamt? Jag känner dem nästan allesammans, även om jag bara har läst en bråkdel av dem från pärm till pärm.

Det trådlösa nätverket krånglar. Först trodde jag det var grannarna som störde – vi är omgivna av tre andra WiFi-nätverk. Men eftersom problemet kvarstår sedan jag bytt kanal så söker jag nu andra förklaringar.

Kan det vara de trådlösa telefonerna? (Då får Lotten vatten på sin kvarn; om hon fick råda skulle vi alla använda bakelittelefoner med nummerskiva av rostfritt stål.) Eller är det leverantörens nätverk som har en router med narkolepsi?

För det verkar som om något som ska skicka ettorna och nollorna vidare liksom somnar till då och då. Och då uppstår en liten paus på 15–20 sekunder.

Vad dessa små pauser har för effekt på hälsa och välbefinnande beror på den strategi med vilken man bemöter dem.

1. Man kan resa sig upp, flytta några prylar och slänga några papper. Då får man motion.
2. Man kan blunda och försöka slappna av i nacke och axlar. Då blir man mindre stel.
3. Man kan sitta och reta sig på burkjäveln och internettahelvetet som bara fuckar upp hela skiten. Då rinner syran till och magslemhinnan blir lite, lite tunnare för var gång.

Alternativ 3. verkar dumt. Håller mig till de två första.

Jag begriper inte det här! Efter tio års traggel med texter så envisas jag fortfarande med att skriva stelt och stroppigt så fort jag ger mig in i en ny genre. I detta fall bloggosfären.

Ha! Jag märker det i skrivande stund – att jag pausar efter varje mening och granskar frasen med kritiska ögon. Inte bara mina kritiska ögon, utan även Lottens, mina uppdragsgivares, mina redaktörers, mina kollegers och – till yttermera visso – mina läsares ögon.

Bort, bort med er allesammans! Det är jag som skriver, inte ni. Duger det inte så finns det mycket annat att läsa, min fru till exempel.

Follow your feelings, Luke. Ta av dig hjälmajäveln och kör manuellt. Pang, boom, krasch och hela Death Star åt jävelhelvetet!

Så var drömmen förverkligad: bokhyllan som vi väntat på i tjugo år. Skrivarhemmets härd,  referenslitteraturens utbredda famn!

Byggd i limträ av en snickarmästare från Ärla är den stadig nog att stå pall för tre–fyra världsdepressioner, ett par regionala krig samt sju års missväxt. Potifar Bergman, min sonsons sondotters dotterson kommer att knacka i dess ärrade hyllplan och säga att ”På den tiden förstod de sig på kvalitét.”. (De stavar det så på den tiden, konstigt nog!)

Så här ser den ut. Är den inte vacker, så säg?