Kategori: Ett djefla lif

… och nyss fick jag en försmak av hur det kommer att bli under de närmaste dagarna: plötsliga uppringningar vid de mest opassande tidpunkter där jag först hör det fnissas, larmas, snackas och sorlas i bakgrunden, varpå  en röst som avlägset påminner om min hustrus – fast glättigare och mer agiterad – överför gåtfulla budskap och frågor på det främmande språket fragmentariska.

… kan du … logga in … fan också, jag spillde … hallå, är du kvar … kolla i bokhyllan … lösenordet … händer inget fast jag klickar … oj, det där var ulf lundell … jag måste gå …

… har du … sigges medicin … vänta … jag ska bara gå undan en bit … vet du om vi har … edit-menyn …  tolv och femton … vi måste sticka nu … läckberg … jag kommer! …

… är du vaken? … sover alla barnen … jag tappade … vänta, helena, jag kommer snart … kolla tidtabellen … mac och pc? … kan du kolla om mejlet kommit fram … ny kameraväska … linda skugge … nu ropar de på mig! …

• Kratta upp äpplen och lägga dem i den bruna tunnan.
• Lägga in Sibelius’ symfonier i iTunes.
• Bära upp ljusterapi-lampan från källaren.
• Se upp mot himlen och förundras över hur klar den är.
• Höra prasslet av ett lönnlöv som faller.
• Känna närvaron av dem som levde före oss.
• Undra vilka som kommer att leva efter oss.

Jag är en klang- och jubelidiot, en trallande fåntratt och virrpannad träskalle. Men jag räddades av min fru och en Electrolux Ultra Silencer.

Herregudminjisses & amalia –  så här var det! I 20 år har jag brukat Mac OS-datorer och de senaste tio åren även regelbundet uppträtt som särskilt sakkunnig i ämnet i kraft av min roll som frilansskribent för norra Europas största Mac OS-publikation. Av kära, nära och perifära även ansedd som digital molijoxare av megamått, med koll på hubbar, rotrar, swittchar, portar, slottar, kort och protokoll. Även upp- och nedgraderingar, in- och avstallation, påbyggnader, uppfräsningar och utbyten.

Men så sitter jag där och öppnar ett paket från Teknikmagasinet med ett häddsätt och hittar en cd-skiva i miniformat – inte en fullstor, som ett stekt ägg, utan en liten,som ett mariekex.

Och den, ja den, den stoppar jag rätt in i slotten på min MacBook innan någon hinner säga VAIHELVETEGÖRDU?

Nu tar vi en långsam, förtydligande utvikning så att även en microcefal troglodyt som jag begriiper: datorer med slott (springa) sväljer småskivor och vägrar spotta ut dem. Småskivor kan endast användas i datorer med bricka.

Nå, tillbaks till mitt privata helvete med en svald skiva. Jag grips av en mental klåda som får mig att göra dåraktiga ting. Världen är stjälpt över ända, och hela skapelsen kommer att rinna ut om jag inte får den upprät strax, nu och meddetsamma.

Jag petar med farliga ting i springan: kontokort, pappbitar, t.o.m. en bordskniv. Men skivan sitter djupt, och inga råd från webbens diskussionsgrupper kan hjälpa mig. I min nöd skriker jag efter min fru.

Hon kommer, hon ser och sätter på vår blåa dammsugare. Sätter slangen mot cd-springan och – slurp! – så är den skivan ute och blinkar mot eftermiddagsljuset.

Åh, välsignelse! Skimrande sällhet! Vid den kvinnans sida vill jag vandra.

En gång skulle jag gå in på Sparbanken. Det var i Viken där jag växt upp, och denna triviala historia utspelar sig någon gång under första hälften av 1990-talet eller något. Ärligt talat har jag ingen aning – det enda jag är säker på är att jag var vuxen och länge hade levt på annat ort.

Jag skulle som sagt gå till Sparbanken som alltid låg där ett stenkast från kyrkan när jag växte upp. Växte upp gjorde jag på Lyckoslantens tid, när kejsar Augustus, Palme eller vem det var påbjöd att hela världen skulle skattskrivas.

Jag skulle gå in på Sparbanken, och det gjorde jag, men där blev jag stående på ett golv jag inte kände igen bland skrivbord jag inte kände igen och disken var borta och platsen såg inte alls ut som en bank.

Jag skulle gå in på Sparbanken, men i själva verket hade jag gått in på ett mäklarkontor där fyra ögonpar riktades mot mig och fyra mäklarfirmeanställda undrade vem det var som hade stövlat in genom dörren utan att knacka.

Jo, jag skulle  bara ta upp detta eftersom det är den triviala historien jag tänker på när saker och ting förändras och försvinner omkring mig.  Och idag fick jag veta att det var fem år sedan Flygbåtarna slutade gå från Malmö. FEM ÅR!

Måste sätta mig ner en stund.

(Musik: Penny Lane eller någon annan hyllning till en plats som inte längre finns.)

Den djefla mannen bloggar lajv från staden som aldrig håller truten. Här har man levt i liv och oväsen i tvåtusen år. Romarna klirrade och klarrade med rustningar och vapen, trampade taktfast med stålskodda sandaler mot stenlagda härvägar under det att kelterna knotade och muttrade i skogarna medan de smorde in sig med svinblod och blålera inför nästa utsiktslösa överfall och sen rasade allt ner i kaos och ogräset växte högt i ruinerna av atriumvillor och sädesmagasin medan alla de som lämnats kvar slogs i gräset och försökte trycka tummarna i ögonen på varandra men mitt i alltsammans kom angler och saxare och det hörs ju bara på namnet vilka larmande folk de var – klang, klang, angler & krasch, skrax, saxare – och de inledde ett vilt fäktande som pågick långt in i medeltiden tills en viljestark dam fick ordning på pojkarna och avgränsade vrål, stoj och skriv till The Globe på södra stranden av Thames. Sen ojade sig alla storligen i pesten men det var inte länge för sen brann hela skiten ner och efter det mördade Jack the Ripper folk under stor smärta och veklagan och efter det uppfanns explosionsmotorn och på det vägnätet är det.

Jag och barnen går en liten omväg från bilparkeringen till badplatsen. Det har blivit vår egen lilla blomsterslinga där vi hälsar på bl.a.

• johannesört
• baldersbrå
• rölleka
• kungsljus
• rödklöver
• kråkvicker
• renfana
• gråbo.

Om trettio år kommer mina barn reda ut samma sak för sina barn: att rölleka inte är hundkex och att baldersbrå inte är prästkrage. Härlig är jorden, och blomsläkten följa blomsläktens gång.

Almanackans dagar faller som dominobrickor, men jag andas lugnt. Regnkvava junieftermiddagar, solfriska julimorgonar, ljumfuktiga augustikvällar – varje ögonblick är skugglek och solglitter från Sommaren, den enda.

Den djefla mannen borde gå och lägga sig.

1. Pratar du fortfarande med personen du kysste för första gången?
Svårt eftersom jag inte har en aning om var hon befinner sig nånstans. Men hon är säkert lika trevlig nu som då.

2. Har du sett din bästa vän gråta?
Så klart.

3. Vilka vitaminer tog du när du var liten?
C-vitamin var gott – särskilt när man slickade i sig de sista resterna av brustabletten. I övrigt har hela alfabetet slunkit ner i olika omgångar.

4. Vad åt du senast?
Fruktsallad på rent okynne.

5. Har du fått någon komplimang i dag?
Visst! Bland annat har Sigge (4 år) prisat min armbåge.

6. Har du varit med i en rättegång?
Guskelov inte.

7. Är du polare med grannarna?
Norrgrannarna är våra bästa vänner. I övrigt artiga samtal över staketet.

8. Vilka språk pratar din mamma?
Svenska, tyska, engelska, lite franska. (Haha, hon kommer säkert att komplettera i kommentarerna …)

9. Vilka länder har du bott i?
Sverige.

10. Senaste piercingen?
Jag besitter endast naturliga fistlar och kroppsöppningar.

11. När åkte du senast bil i mer än 15 minuter?
Nån gång i veckan.

12. Gay?
Nej.

13. Har du däckat/spytt för att du har druckit?
Nix.

14. Har du äggat någon?
Nä, fy vad nedrigt.

15. Har du täckt någons hus med toalettpapper?
Nä. Mindre kul än strul.

16 finns inte.
??

17. Har du varit på stranden?
Vi badade i Borsökna ett par gånger i juni.

18. Har du haft en stalker?
Nä, men det känns så ibland när jag försöker jobba på eftermiddagarna och små och stora gör inbrytningsförsök i mitt arbetsrum.

19. Minns du din/dina musiklärares namn?
7, 8: Montoya (Jan-Erik Olsson) – en legend! 9: vet inte. Gymnasiet: hon hade frisyr som liknade ett marsvin, men vad hette hon …?

20. Hur bra är din syn?
Lite tradigt närsynt, så där, så att jag inte kan köra bil, se på bio eller springa orientering utan glasögon eller linser.

21. Har du varit på ett party?
Ja, förra veckan – och hade jättekul.

22. Skulle du kunna tänka dig att simma med hajar?
Om Haj-Charlott var med mig.

23. Vad skulle du säga om jag sa att jag är kär i din bror?
Osis!

24. Har du varit utomlands?
Har jag det? Nä, det var ett tag sen.

25. Har du sett din bästa vän naken?
Jag tillhör den frigjorda sextiotalsgenerationen. I skolan firade vi helikopterfestival genom att dansa jenka i duschen.

26. Vilket är det bästa bröllopet du varit på?
Jag hoppas att Lotten och jag strålade lika mycket som min kusin och hans fru gjorde förra året.

27. Skulle dina föräldrar bli arga om du blev avstängd från skolan på grund av slagsmål?
Ja.

28. Var är dina syskon just nu?
I Västerås resp. Lund, tror jag.

29. Vad är den senaste drömmen som du minns?
Ingen just för stunden.

30. Vem ringde dig senast?
Lotten som ville ha råd om vilken pocket hon skulle köpa.

31. Vilken tid gick du upp i morse?
Senare än 8, tidigare än 11.

32. Vad ska du göra i helgen?
Städaläsajobbagosaskrattaspringamålabärakånkaätaspela … som vanligt.

33. Vad står det i det fjärde sms:et i din inkorg?
Hemglassbilen kommer!

34. När var du riktigt sjuk senast?
I våras var jag vissen nån gång.

35. Vilken kändis tog du på senast?
Länge, länge sen … nån författare, förmodligen.

36. Vad finns i din backficka?
Har inte ens en bakficka.

37. Har du färglinser?
Nä, men transparenta.

38. Vad gjorde du klockan två i natt?
Sov.

39. Vad är det första du gör på morgonen?
Tassar ner i köket, lagar gröt i mikron, sätter på te och läser SvD:s ledare.

40. Vad ska du göra efter det här?
Gå och lägga mig.

Jag är fri, fri, fri när jag vandrar på gågator och genom shoppinggallerior. Vi har nämligen infört konsumtionsförbud i familjen eftersom Lotten snart ska till USA – kulprylarnas, sportklädernas och facklitteraturens förlovade land. Därför kan jag gå i lugn och ro och spana på folk och glo på manicker utan att bli smekt av hagalenskapens tusenfingrade flimmerhår.

Om det mesta som går att köpa kan jag förresten säga att det inte är värt pengarna. Spånplattemöbler, korkade tidskrifter, sönderfallande skor och flottiga muffins – alla ger de dålig eftersmak (särskilt muffins).

Men några saker i min stad är verkligt prisvärda. Låt oss gå en sväng:

1. Först går vi till musikaffären och köper en kinabyggd westerngitarr med solitt granlock. De kostar tvåtusen spänn idag, och är riktigt anständiga vad avser ton och spelbarhet. Ingen begriper hur kineserna kan få ner priserna så radikalt. Men faktum kvarstår: en sån gitarr kan skänka dagliga timmar av glädje i minst ett decennium.

2. Sen går vi till pastarestaurangen Parmasoni på Kungsgatan där man kan glufsa pasta och slafsa sallad för två tjugor ända tills de stänger stället. En ren och snygg matsal med perfekt service.

3. Till slut går vi till biblioteket och hyr en högklassig och aktuell film för 20 kronor. Med tre dagars lånetid gives utrymme för att gå igenom extramaterialet för den som så önskar.

PS Kom på en sak till: årskort på Parken Zoo som ska inköpas under försäsongen. Ger många glada stunder i Fantomenland.

Jag googlar på den svenska webben om begreppet ”mobbing”. Rätt som det är stöter jag på en sida som lär ut den så kallade Gemensamt Bekymmer-metoden. Det rasslar av tioöringar i min hjärna när jag läser. Det här är alltså manuset till den bisarra pjäs vi tvingades delta i för några år sedan, då en person jag älskar så innerligt fick stryk varenda dag i skolan.

GBm är, som jag ser det, en love, peace & understanding-metod som går ut på att de vuxna pedagogerna ska smycka sig med blommor och känna sig Bamsemysiga och förträffliga. Hade de följt upp resultatet av hela denna hycklande härlighet hade de bleknat av förskräckelse.

Därför ska jag be att få lägga till en fas V till metodbeskrivningen:

Nöjda med att ha ljugit sig blå under samtalen i fas IV återgår de misstänkta mobbarna till att håna, frysa ut och fysiskt misshandla (det i pedagogens ögon f.d.) offret. Nu har deras självförtroende växt eftersom de insett att de enda som stod i vägen för deras maktutvidgning, dvs. de vuxna på skolan, är fullkomligt tand- och aningslösa.

Som en särskilt roande detalj i den nya vågen av trakasserier använder de sig av sådant som framkom under de förtroendefulla samtalen. Eftersom offret där – i försoningens namn – gav upp de sista resterna av sin stolthet är han eller hon nu fullständigt hud- och försvarslös.

Samtidigt sitter pedagogerna i lärarrummet och njuter av den varma, goa känslan i maggropen. En behaglig stämning!

När jag kom noterade jag att många gäster stod ute på altanen och pratade. Jag förmodade att de ville kasta ett öga på de vackra omgivningarna innan de åt.

Så jag smet i pausen mellan huvudrätten och desserten och gav mig ut i det kvällsfuktiga gräset för att leta. Och titta så mycket jag fick ihop!