Kategori: Ett djefla lif

Mellan hotellet och British Museums mörka, bastanta ryggparti ligger en liten trädgård inklämd. En grå ekorre vimsar omkring mellan buxbom och järnek. Jag ligger på min obäddade säng och lyssnar på The Visitors – ett album som mer eller mindre betraktas som ABBAs efterbörd.

Jag vet att riffet till Head Over Heels låter som En Makalös Manick, men jag kan inte låta bli att få den där sublima ”jag flyger, jag löses upp och dunstar bort i det himmelsblåa”-känslan, det där rysningarna och det där brännandet i ögonvrån som man kan få av de långsamma satserna i Mozarts sena pianokonserter.

Samma sak när Agneta sjunger om sin gråa tillvaro i The Day Before You Came. Hon är så svidande ensam, utsatt och liten.

… krasch! … men Ballou öppnade dörren för alla webbhotellskunderna, däribland Lotten. Storflytten sker idag. De gör säkert så gott de kan i Karlskrona, men än så länge så funkar det inte som det ska.

Första gången som jag insåg vad ljudkvalitet kan betyda för musikupplevelsen var 1979 eller något.  I flera veckor hade jag lyssnat på en brusig bandinspelning av Jeff Waynes Musical Version of War of the Worlds, och var helt nöjd med det jag hörde. Då lånade min bror oförhappandes hem LP:n från en kompis och oj!, vilken skillnad. Jag hörde så mycket som inte funnits där innan, och vilket gjorde totalintrycket helt annorlunda.

Just nu är jag med om något liknande, men nu handlar det om utsikten från tåget. Det är en ovanligt vacker dag i Nordvästskåne. Markerna ligger vårnakna, solen lyser på fjolårsgräset och Söderåsen blånar i bakgrunden.

Plötsligt slår det mig  det är Reginatågets design som gör att ögonblicket känns speciellt. Stora fönster i alla riktningar ger panoramautblick – landskapet ligger serverat i all sin prakt, istället för att stoppas ner i små fönstergluggsburkar.

Visa mig en sammanbiten väsk- och prylbehängd man som går och synar golvlister och pelare på en flygplats eller en tågstation, och jag ska visa er en man som söker vägguttag. Här på Stockholms Central är det riktigt ont om dem, och under letandet hinner man också inse att det är ovanligt sällsynt med lugna, bekväma sittplatser där man kan sjunka in i det man gör utan att snegla efter långfingrade banditer eller slippa höra upprörda mobilsamtal. I SJs tempel är det kyrksittning som gäller, väskan i knät och blicken på avgångstablån.

"For want of a nail the shoe was lost.
For want of a shoe the horse was lost.
For want of a horse the rider was lost.
For want of a rider the battle was lost.
For want of a battle the kingdom was lost.
And all for the want of a horseshoe nail."

… den 8 oktober:

”Jag är glad att få meddela Dig att Sveriges Författarförbunds (SFF) styrelse har beslutat invälja Dig som medlem i förbundet.”

Och så står det med versaler och utropstecken:

”VÄLKOMMEN!”

Ja, jisses, vad det känns vinglande, bubblande, fnissande märkligt. Det fuktar i ena ögonvrån och kniper lite bakom adamsäpplet.

Will Sheff i Okkervil River sjunger så att hjärtat svider av längtan och kärlek; han låter ibland som en blandning av en icke-inbilsk Kevin Rowland och en icke-patetisk Chris Carrabba men allra oftast bara som Will Sheff.

Emusic har de tre senaste albumen. Färska The Stand Ins är mästerlig.

Dags att lämna sommarholmen och stäva ut på fjärden. Dags att sluta vimsa med fjärilarna över de nickande grässtråna, dags att göra avskedshonnör inför de blyga blomsterna, dags att skyla kroppen och nyktra till.

På bryggan sätter oviljan in, alldeles efter att högerfoten – den sakliga – satts ner på den väntande båtens däck. Vänsterfoten vägrar lämna de tjärade plankorna, tjusad av eftersommarens sirensång, färdig att rusa in bland björkarna, falla framlänges under de lavtäckta aplarna och ruttna med fallfrukten i det gulnande gräset.

Så glider min undre halva isär, kilen mellan mina lår blir bredare och bredare, det blir plats för en katt, en gårdvar, en praktfet sugga …

Då vräker jag min tyngd mot båten, och alla halvorna av mig dråsar ihop på plåten. Kapten suger på pipan, snurrar på ratten, drar i snöret och båtvisslan tjuter så att hela den höstblanka fjärden ryser.

Jag reser mig upp och ser bort mot synranden med grumlig blick.

Sommarmonstret krälar över landet, dreglar sol över gulnade gräsmattor, flåsar in värme i sovrum och kök  och får oss att svettas på platser vi knappt har namn för. En saltvattenpärla glider från käkvinkeln, följer carotisartären och lägger sig på plats i något som jag skulle kalla nyckelbensgropen. Det ångar i knävecken och pannan ligger fuktblank som ett nyskurat fördäck. Jag står på näsan och pekar ut kursen: Framåt! Framåt!