Krigsspelet i Poltava på själva minnesdagen var som sagt mest trams, och dessutom kunde man ju knappt se vad som försigick eftersom Poltavaborna hade gått man ur huse för att titta på spektaklet. Men när jag studerade de dassiga foton jag fått med mig hem lade jag märket till en intressant detalj.
Kategori: Ett djefla lif
Kategorier
Sovjetisk bilskönhet
När man tröttnar på Poltava-politik och sommarhetta kan man ställa sig under ett träd och njuta av sovjetisk industridesign. Inte varje dag man ser en Zaporozhets med solstol på taket.
I landet där så mycket vid en närmare granskning visar sig vara fejk är Gammalsvenskby alldeles äkta. Idag är dock svenskan på väg att tystna vid Dneprs strand (om man bortser från ketchupfabriken en bit därifrån). Får mig att tänka på Ishi, den siste av Yahi-folket. Så sorgligt att vara den siste av sitt slag.
Utifrån sett en ukrainsk by som alla andra. Notera de tre kronorna.
Vilse på pannkakan. Ukraina är oändliga åkrar, vidsträckt himmelskupa och evighetshorisont. Påminner en hel del om den gamla havsbottnen som sträcker ut sig bakom huset där jag växte upp.
”Godag, godag” sade de små babusjkorna, och sen sjöng de ur svenska psalmboken. Hjärteknipande surrealism i kyrkan som redan var fuktskadad på grund av undermåliga plåtarbeten. Kyrkorummet var fullt av kitschiga prylar och fick mig att associera till en sommarloppis i en en gudsförgäten bygdegård.
Att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” tillsammans med den lilla kören och medresenärerna fick bli mitt — högst koncentrerade – midsommarfirande det här året.
Jag känner stor sympati för getter – fattiga människors vän i evinnerliga tider. Omvandlar taggbuskar, snärjen och snår till proteintillskott så att barnen kan växa, och går i övrigt omkring och utgör ett potentiellt skrovmål (samt råvara till kläder och nyttoföremål).
Efter att tillsammans med två resekamrater ha näckat i Dnepr – slammig men i övrig ren så vitt vi kunde bedöma – hälsades jag av en nyfiken kossa. Ser ut som en leklysten labrador.
Mitt på ukrainska bonnalandet, som sträcker ut sig som en väldig pannkaka kantad med horisonter i alla väderstreck, ligger ett osedvanligt flott och välskött industrikomplex. Det är Chumak, en av Ukrainas största livsmedelsproducenter – ”The proud inventor of Ukrainan ketchup”!
Eftersom ekonomijournalistik är en av de genrer där jag grundligen har misslyckats som universalskribent plankar jag härmed från Veckans Affärer och ett pressmeddelande:
”I Ukraina storsatsar svenskarna på jordbruk. Carl Sturén och Johan Bodén med livsmedelstillverkaren Chumak har startat landets största gurkodling, familjen Lundin som redan investerat i bolaget Black Earth Farming. Exempel på bolag: Black Earth Farming, Stefan Stolt, Chumak. Svensk fördel: Modernt jordbruk, erfarenhet av svårt väder.”
”Chumak, which was established in 1996 by Swedish businessmen Carl Sturen and Johan Boden, sells its products under the brand Chumak, which is today one of the country’s foremost FMCG brands. The company owns a state-of-the-art production facility and a logistics center in Kakhovka (Kherson region) and also has commercial offices in Kyiv, Minsk and Moscow, altogether employing 1,300 people.”
En artikel från Gotlands Allehanda.
Humorn på bilden är svår att greppa om man inte rest i forna Sovjetunionen och sett hur nedlusat landet är med monument från det stora fosterländska kriget 1941–45 (dvs.det vi i väst kallar andra världskriget och tror startade 1939). Chumakinstallationen är en pacifierad version av den berömda salvpjäs som brukar benämnas Stalinorgel eller Katjusja.
För tre år sedan besökte jag Zaporozsje-kosackernas museum på Chortytsia-ön i Dnepr, vilket jag då uppfattade som en väldigt perifer plats på jorden.
– Jag kommer aldrig tillbaks till den platsen! brukade jag hävda.
Men jisses amalia kors i taket – nu var jag plötsligt där igen och platsen kändes inte alls särskilt udda och overklig. Tvärtom har jag en stark känsla att den kommer att växa i betydelse eftersom det är uppenbart att ukrainarna har valt ut kosackkulturen som ett fundament när de skapar sin nationella identitet. Bland annat finns två ukrainska hetmaner (”kosackhövdingar”) på sedlarna:
- Bogdan Chmelnitskij (1597–1657)
- Ivan Mazepa (1644–1709).
Helt nära kosackmuseet har man nu byggt upp en kosackby – en så kallad stanitsa. Den inger delade känslor. Å ena sidan är det spännande kulturhistoria. Å andra sidan blir man så beklämd över det ständiga byggfusket i det här landet. Går man och granskar sånt som är nybyggt så ser man förfärliga exempel på slarv och okunnighet, bland annat svåra fuktskador på kyrkor som bara är 15 år gamla.
Ordning och reda – kyrkan mitt i byn.
En favoritpryl i kosackmuseet: en rekonstruktion av en skytisk sammansatt båge – även kallad kompositbåge. Den är liten och smidig nog för att kunna hanteras av en ryttare, men genom att den är sinnrikt sammansatt av flera olika material kan den utveckla samma kraft som en betydligt större båge. Detta vapen har ur ett världshistoriskt perspektiv spelat lika stor roll som till exempel musköten eller stridsvagnen.
En god och nyttig måltid från Aerosvit, dvs. Ukrainas största flygbolag.
Från vänster: förvuxna ostbågar, chokladcroissant med limpkonsistens, två goda chokladfingrar samt ett glas juice.
Sitter här och spionerar på journalisten som är här för att filma den numera berömda Karl XII-bysten och kan inte begripa hur hon resonerade när hon klädde på sig i morse. Boots med alldeles för hög klack och ett par ormskinnsjeans med S&M-snörning … typ. Inte undra på att gubbar – i alla åldrar – glor lystet. Samtidigt förmodar jag att hon förväntar sig att betraktas och behandlas som en yrkesperson.
Det där med att man alienerar sig så mycket som möjligt från dem man ska intervjua har jag sett förr bland mediemänniskor från 08-området. Det är som att stoppa en uppvärmd termometer i en kall vätska och tro att man mäter den verkliga temperaturen. ”Ils sont fous, les stockholmiennes” eller vad nu Asterix hade sagt.
Att Karl XII rullas runt på pirra är helt i överensstämmelse med hur han rörde sig på slagfältet utanför Poltava. Han hade nämligen en sårskada i foten och fick bäras omkring på bår.
Från vänster: skeptisk (med rätta) resledare, fördragsam expertguide, poserande journalist samt malplacerad krigarkonung.
Kategorier
Retroblogg 18 juni: Resan startar
Den 18–28 juni befinner/befann jag mig i Ukraina på en historisk rundresa med ett chartrat sovtåg, fyllt av upplevelselystna historienördar.
När jag nu loggar ut/loggade ut har/hade jag ingen aaaning om när och hur jag kan/kunde få kontakt med internet nästa gång. Ambitionen är/var att offline-blogga – det beror på omständigheterna och luftfuktigheten.
Tösabiten i luren tycker att jag ska köpa en spärrtjänst så att jag slipper ovälkomna säljsamtal. ”Såna som du sitter och ringer till folk?” tänker jag säga, men så hejdar jag mig. Det hörs att hon är generad, att hon gör så gott hon kan med en pseuoprodukt som hon innerst inne tror lika lite på som jag.
Hon skulle kunna luta sig tillbaks i Moder Sveas rymliga famn, se på molnen som driver förbi och kolla internetbanken då och då för att se om bidragspengarna kommit in. Istället sitter hon på ett call center och jobbar för vad jag antar är en skitlön och landar helt utschasad i soffan varje kväll.
Jag bestämmer mig snabbt för ett nytt förhållningssätt. Heder åt dem som försöker i dåliga tider! Är de artiga, så förtjänar de ett artigt bemötande – trots att det som de säljer är skräp. (Tölparna, däremot, ska ha den behandling de förtjänar. Dem gör jag gärna till slaskhinkar för min irritation över helt andra saker i livet.)
”Nej tack”, säger jag. ”Men tack för erbjudandet.”
Kategorier
Jag var i London, …
… besökte The London Book Fair Masterclass, Churchill Museum & Cabinet War Rooms, Royal Air Force Museum, London Book Fair (igen), Imperial War Museum, British Museum samt slog världsrekord i intressanta samtal.
Fylld av flyktiga idéer och intryck som borde skrivas ner småjoggar jag vidare på livets stig och tänker att det är dags att hämta andan.