Kategorier
Ett djefla lif

My lab coat – a visual examination of an archeological artefact

Cleaning the basement, I realized that the paint spotted garment hanging in the workshop was my old lab coat from tech uni, or to be specific: Faculty of Engineering, Lund University.

I have mixed emotions. On the one hand, it really mirrors who I am and what I’ve always been, being relived from the shackles of social expectation. On the other hand, I kept provoking people in these days by not restraining my playfulness and urge to stand out. There were teaching assistants who directly categorized me as the one they needed to put in his place. There were fellow-students who (rightly) thought I wanted to direct too much attention to myself. During some of these occasions, my tender heart stung, and I shed some tears on the Skåne soil. Eventually, I learned to step into line, keeping my impulses down and my mouth shut, dressing according to social expectations. In the mid-nineties, I became an obedient marketing department clone, wearing a tie and jacket every workday.

Here it is in all its tarnished glory. Unfortunately, it has taken a spin in the washing machine, and some of the textile grafitti is really hard to read.

This is my mascot Målltass Mållekyl (a deliberate misspelling of ”Moltas” – a rare Swedish name – and ”molekyl”). As you can see, he is a water molecule.

There are actually seven of his kind adorning the lab coat. This says ”Always fun!” (also spelled in a funny way).

An angry Målltass.

On one arm, there is a quote by Homeros – the first lines of the Iliad in Lagerlöf’s famous translation. On the other arm, there is a quote from a King Crimson song: ”Knowledge is a deadly friend if no one sets the rules.” (Epitath, 1969).

 

On the back, there is a big Målltass in native American attire (“Indijan-Målltass”). I have no idea why.

It’s probably only me in the world who can interpret this smudge. The intention is to show what Olle/Indijan-Målltass has on his mind. The person who drew it lives in Australia today.

 

Kategorier
Ett djefla lif

Forty years ago, my grandmother died

As a mother, my maternal Grandmother felt obliged to maintain a certain degree of dignity in front of her acquaintances in the urban middle class of Helsingborg – a mid-sized Swedish market town which faces Hamlet’s Helsingør across the Öresund. As a grandmother, however, she threw all these inhibiting ambitions aside and adopted her role as a family senior whole-heartedly. I remember her as a fun and intelligent person who always granted our wishes for Christmas and birthdays.

Eva Huldt, as she was called, was born into another Sweden – an somewhat stiff but extremely tidy and reliable Sweden, and she never had to see it wither into what we see before us today. She would have been very confused by the ignorance of the media, the indifference among people and the cynical and exhibitionistic sides of our internet based culture. She would also be worried that the world disasters of her early life are in the process of being neglected or reinterpreted by the young.

Look into her beautiful eyes – there is an innocence and trustworthiness there which may teach us something.

Eva Huldt, my grandmother.
Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

En miniportal om Ukraina

Här försöker jag samla användbara länkar för den som vill följa händelseutvecklingen på Krimhalvön.

Analys från Forbes-journalisten Gret Satell

Greg Satell har uppenbarligen helt andra uppgifter idag på tidningen än att skriva om stormaktspolitik, men han har tydligen jobbat tio år i Ukraina och utifrån det jag kände till tidigare verkar han ha ett mycket bra grepp om läget.

5 Things you should know about Putin’ incursion into Crimea

Analys från Timothy Snyder, professor i historia vid Yale

Ukraine: the Haze of Propaganda

SvD:s direktrapportering

Förnämlig, mycket beroende på att de har Anna-Lena Laurén på plats, se nedan.

Live: utvecklingen i Ukraina

Anna-Lena Laurén

Korrespondent av ”den gamla stammen” från finländska Hufvudstadsbladet. I skrivande stund nere på Krim-halvön.

Twitterflöde

Moskvabloggen – Anna-Lena Laurén älskar och uthärdar livet i Moskva

En liten filmsnutt där Anna-Lena åker båt utanför Sevastopol.

Alex Voronov

Ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren och en av Sveriges mest kunniga journalister när det gäller före detta Sovjetunionen i allmänhet och Ukraina i synnerhet.

Twitterflöde

Eskilstuna-Kuriren, 3 mars: Ukrainas sak är vår
Eskilstuna-Kuriren, 1 mars: Svara så det känns i Moskva

Liberal Debatt, 1 mars: Förenklad bild, komplex verklighet – därför är Ukraina i uppror

Övrigt

Krönika av Kalle Kniivilä, Sydsvenskan : Putin följer en annan logik

Det han säger här, lite journalistiskt inlindat, är det jag själv brukar gagga om när någon orkar lyssna: ryssarna tänker inte som vi! Deras strävan är inte fredlig, jämlik samexistens med ödmjuk inställning till gemensamma globala problem.

Kategorier
Ett djefla lif Idrott

Avståndsmätare

Ett obsolet objekt.

Den här manicken var så oerhört viktig under de epoker av mitt liv då orienteringen stod i centrum. Avståndsmätaren gav svaret till de två centrala frågorna i sanningens ögonblick ”Hur långt har jag sprungit?” och ”Vilken kilometertid hade jag?”.

Funktionen var väldigt enkel: man höll i en liten pinne (som nu har ramlat av) och rullade det lilla hjulet (som sitter under loggan) längs rutten. Sedan läste man av distansen utifrån den skala som överensstämde med kartskalan.

Det här, löparhipsters i Craftmundering och skor för 1 800 spänn, utspelade sig på 1970-talet då vi sprang i poplin och det kunde stå Nokia på ett par idrottsskor. Trots att utrustningen kostade en fjärdedel var löpstandarden väldigt hög – läs här.

Kategorier
Ett djefla lif

Långsammmmt praaat iii teellleefooonen

Läraren på läskliniken på Bäckaskolan i Viken under 1970-talet hette Fru Nånting – jag kommer alltid att tänka på Fru Salomonsson, men det var det inte. Ibland steg hon ned från sin klinik i det stadiga gamla skolhuset, promenerade över till vår gipsplattelåda från 1960-talet och bjöd oss på rättstavning, diagnostiska lästester och annat roligt. När hon dikterade taaalade hoon såå lååångsaamt att den uppmärksamme lärjungen enkelt kunde uppfatta stavningen: LAAAAAA–SAAAAAAA-RETTETT!, LAAAA–SAAAAA-RETTETT!

När jag ringer upp Apoteket hamnar jag i en automatisk telefonväxel som uppenbarligen bemannas av hennes barnbarn. Och visst vet jag att de många apotekskunder som är gamla eller ovana vid svenskan gynnas av att haaan tallar såå lååångsaamt, tar små pauser                    och gärna lägger till alldeles onödiga fraser, till exempel ”Välj ett av följande alternativ SOM PASSAR DITT ÄRENDE”. Men JISSES vad jag blir otålig!!!#€%&

Kan man inte trycka på ”1.5x” nånstans – som när man spelar upp podcaster i sin iPhone? Jag hör till sannerligen till de ”rastlösa, energiska, handlingskraftiga, splittrade, lättdistraherade och otåliga”. 

 

Kategorier
Ett djefla lif

Ett djupt morrande i mörkret

Jag ställer mig ofta frågan om hur jag skulle reagera om jag mötte en farlig eller våldsam situation. Hade jag blivit passiv eller rädd, ilsken eller hänsynslös? Är jag den som fryser, löper, tar kommandot eller slåss?

En indikation fick jag i novembermörkret igår. Jag stack ut på en joggingrunda för att vårda musklerna som blivit stela efter styrketräning och distansstegring under de senaste veckorna. Vid skogsdungen som förbinder villaområdet med Mesta skog lufsade jag in trettio meter i mörkret på en smal stig som mina fötter känner väl.

Då hör jag plötsligt ett djupt morrande i buskarna. Det låter som en stor, arg hund. Riktigt stor, alltså – i rottweiler- eller hjorthundsstorlek.

De som känner mig skulle inte bli förvånade över vad jag gör. När jag skräms av plötsliga ljud och intryck reagerar jag ofta väldigt kraftigt: jag rycker till i hela kroppen och skriker rakt ut.

Det evolutionära syftet med den reaktionen är så uppenbar i situationen jag befinner mig. I samma ögonblick som jag rycker till och ropar blir jag medveten om hotet i mörkret. Jag vrålar högt mot det som morrar och  fäktar med armarna över huvudet.

Vad det än är som står i buskarna så har jag nu det moraliska övertaget. Jag hör en stor kropp knaka runt i vegetationen och lufsa bort, in i det regniga mörkret.

Nu känner jag naturligtvis att det är tryggare att springa ut till den belysta cykelbanan. Jag försöker intensivt tolka ljuden jag hörde. En stor hund? Kanske – men vad farao gör den i mörkret? En varg – hmm … Ett stort klövdjur – märkligt ljud i så fall.

Jag springer vidare och är inte ett dugg rädd – bara upplivad. När jag passerat dungen på vänster hand springer jag rätt ut i mörkret på en åker som står i träda. (Sådär håller man på när man är gammal orienterare; lera ger bra styrketräning och är skonsamt mot stela leder.) Nu löper jag parallellt med dungen där djuret befann sig. När jag kommit hundra meter in i mörkret hör jag att det knakar där inne. Men det bekymrar mig föga – jag löper bara vidare på det leriga fältet, omvärvd av mörker och regn men med hyfsad sikt ändå i skenet från gatlyktorna 200 meter bakom mig.

På vägen tillbaka händer det igen. Den där varelsen knakar och bökar och står i skogsbrynet och morrar igen. Nu är ljudet svårare att placera – det kan vara vad som helst som står där i mörkret och hotar mig. Nu tänker jag ”varg” vilket inte skrämmer mig eftersom jag uppfattar dem som fruktansvärt skygga. Sen tänker jag ”vildsvin” vilket är betydligt obehagligare.

Men vad det än är, så har jag bara ett motmedel: min dominans. Jag ställer mig och vrålar och viftar på samma sätt och tänker på den underbara YouTube-filmen av mannen som skrämde bort en älg. (Faktum är att jag lät ungefär som honom.)

Jag får samma reaktion: det knakar i snåren och en tung kropp lufsar undan. Själv springer jag på, utan att rusa, mot gatlyktorna. Med jämna mellanrum tittar jag bakåt, beredd på att gå till offensiven istället för att fly – helt enkelt för att i det ögonblicket känner att det är mindre chans att bli skadad på det sättet.

Men nu är mitt äventyr över. Jag joggar hemåt och funderar på vad det var jag hörde. Hörseln var det enda sinnet som uppfattade något, men jag är helt övertygad om att det var något stort och tungt i mörkret. Vildsvin, hund, varg, ilsken älg – jag kan just inte komma på något annat alternativ.

Kategorier
Ett djefla lif

Om att sätta in en SSD i en två år gammal Macbook

Åh, vad jag är glad att jag
• slank in på MediaMarkt
• köpte mig en 250 GB SSD
• flyttade ett stort bildbibliotek från min befintliga hårddisk till en extern skiva (ett par timmar)
• gjorde en klonad kopia av min befintliga hårddisk till min SSD (6–7 timmars kopiering) med hjälp av SuperDuper!
• skruvade upp min dator, plockade bort min hårddisk (som börjat ge tecken ifrån sig om att den inte är frisk)
• satte in min SSD och bootade

AAAAHHH! Som ett dopp i ett spegelblankt hav en julimorgon, som ett stort glas Pepsi efter ett hårt löppass, som att bli av med en stor vaxpropp hos örondoktorn … BEHAG, SÄLLHET, LÄTTNAD!

Det var som att ge arsenik till en gammal märr eller steroider till en förbrukad hockeyspelare – svisch, svosch öppnar burken fönster och program och man minns plötsligt hur snabba datorerna var på 1990-talet.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Grattis på nationaldagen, kära hemland!

Igår gick jag och äldsta dottern en sväng bortom fotbollsplanerna och motionsslingan här i Mesta. Efter en kort promenad på en smal stig genom ett nedlagt grustag tog vi några kliv över en låg jordvall och så var vi framme vid den igenväxande Tacktorpsjön. Denna vår norrlandsmyr i mikroformat var upplyst av tusen små tussar av ängsull; det var som att se ut över en ljus stjärnhimmel. I väster lyste den nedåtgående solen genom den glesa tallskogen som doftade av skvattram. Borta vid den öppna vattenspegeln trumpetade en ensam trana. Tuvorna var översållade av tranbärsblommor och här och där skymtade vi hjortronblad.

Vi var på besök i den skandinaviska evigheten – årstidscyklisk, tjurigt envis och orubbad av seklernas nycker. Ett pendlande mellan å ena sidan stillastående, livsfientligt mörker och kyla, å andra sidan en häftig orkan av grönska och livskraft. Ingen som väljer att leva i den här delen av världen kan undgå att påverkas av pendlingen – kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar, kyla och mörker, kort och ljuvlig sommar …

Det är därför jag har valt ut psalm 317 ur 1695 års psalmbok som det konstnärliga verk som förklarar och definierar livet i Sverige bättre och innerligare än något annat. Den är en del av de ritualer som vi som bor i Sverige genomför noggrant och allvarligt utan att förstå hur noggranna och allvarliga vi är. Det är en av de knepiga och extrema kulturyttringar vi deltar i, utan att förstå hur knepiga och extrema vi är.

1. THen blomstertijd nu kommer
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

Idag jublar vi när våren och sommaren kommer. Hur måste det inte ha känts för 1600-talets svenskar? De som genomlidit mörkret och kylan i sina rökiga små hus där dagligstugan endast upplystes av härdens eld och en och annan talgdank i de långa mörka kvällarna. Vilken befrielse det måste vara när födobristen och survätan var förbi och de bleka och utmagrade barnen sprang lyckligt barfota över tunet. Vilken triumf de måste upplevt när den sociala isoleringen var över, byar och vägar började myllra av liv och jordbruksarbetet tog sin början.

År 1695 hade Sverige varit i krig i decennier, och framför dåtidens svenskar låg hela det stora nordiska kriget (1700–1721) då Karl XII skulle stiga som en raket mot himlen, explodera i bländande (men förfelad) handlingskraft och sedan falla slocknad mot undergången. Genom detta och allt som följde sjöng de som bodde i Sverige psalmen år efter år. Det blev  1800-tal, det blev 1900-tal och Sveriges somrar ilade. Men varje ny befolkningsgeneration visste precis vad psalmen handlade om.

Och till slut räddade den sig över även till oss med ett trehundra år gammalt budskap. Och det förunderliga är att vi fortfarande kan leva oss in i det som psalmdiktaren (kanske Kolmodin, kanske någon annan) ville förmedla. Tiden går men människans relation till det astronomiska och det biologiska är på många sätt densamma.

Har den äran på nationaldagen, kära, älskade, märkliga hemland.

Kategorier
Ett djefla lif

Olika sätt att se på äktenskapliga problem

Problem i ditt förhållande? Lugn – sådant går att lösa! Själv fick jag nyligen förslag på lösningar från två olika annonsörer. Dock skiljer de sig en smula när det gäller att förklara de bakomliggande orsakerna.

Den här annonsen dök upp på Facebook. Länken ledde till ett rikligt urval av potenshöjande dekokter och staminaökande essenser.

Den här annonsen kom via ett mejl. Som synes tyckte Dorunner att problemet vi behövde lösa var att bli överens om vem som ska göra vad därhemma – de var mer än villiga att delta i en faire le ménage à trois.

Det sista skämtet har jag hittat på alldeles själv. Det är jätteroligt och hemskt påhittigt, men dessvärre måste man lära sig franska för att förstå det.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Antichambrering utanför vårens kontor

Upprätt sittande i en karmstol av svarvat, böjt och limmat bokträ med sits av brandgult möbeltyg fäster jag blicken på de tre små lamporna i grönt, gult och rött på en vit platta i axelhöjd vid den dörr bakom vilken våren ägnar sig åt viktigare saker medan jag med jämna mellanrum spanar åt sidorna längs den frostiga korridoren som är kantad av brunisiga snövallar och på avstånd skymtar ett fönster genom vilket solen sträcker sina långa tunna spröt till strålar som är lika vackra som kraftlösa samtidigt som jag hör en klocka vilken jag inte kan se vars sekundvisare stapplar framåt med torra klickanden som vart och ett skär av en skiva av min tilldelade tid.