Kategorier
Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Lidandets obegripligheter

Läser i ett svenskt kulturmagasin om en sovjetisk poet som bevittnade en epok fylld av fasa och övergrepp. Tänker ”Hur kan de tro att detta ska framstå som något annat än gåtfulla språkarkeologiska fynd  – mörka ordskärvor från en verklighet som läsaren inte kan föreställa sig”. Ställer en fråga till mig själv, en retorisk: ”Hur ska hennes upplevelse av sin tids lidande på ett begripligt sätt nå fram till en nutida svensk publik?” Reflekterar över det fullständiga mörker som råder i vårt land, i vår tid – historiens ljus faller inte in i våra rum, eftersom någon beslutade att gardinen skulle dras för. Minns detta oförstående, denna kyla som mött mig när jag velat bringa forna tiders lidande på tal. Rekapitulerar en lektion med studenter födda på 1980-talet som bara kunde svara med tystnad när jag frågade vad felet var med denna mening: ”Företaget grundades i Berlin i april 1945”. Grunnar över det faktum att vi än idag har människor i vårt land som lider av PTSD efter det de var med om i andra världskriget – men deras död kommer att passera obemärkt.

Tillbaks till poesin! Jag tror att rader som dessa betyder ungefär ”gadji beri bimba clandridi / lauli lonni cadori gadjam / a bim beri glassala glandride / e glassala tuffu i zimbra” för unga svenska lyrikläsare:

”When I died they washed me out of the turret with a hose.”
(Randall Jarrell)

”If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues”
(Wilfred Owen)

I fell beside him and his corpse turned over,
tight already as a snapping string.
Shot in the neck. ”And that’s how you’ll end too,”
I whisper to myself; ”lie still; no moving.
(Miklós Radnóti)

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Skolan som min far och Harry Martinson gick i

1. Min far, född 1932, växte upp i en proletär miljö, använde skolan som social språngbräda och blev läkare. Han framstår som en klockren success story för dåtidens samhällsutvecklare.

2. Harry Martinson, född 1904, hade kanske inte samma förutsättningar eftersom han föddes nästan trettio år tidigare och till yttermera visso tillhörde de djupast föraktade och försmådda i dåtidens bondesamhälle: sockenbarnen. Men i skolan kunde han lägga av sig tiggarkastens trasiga kåpa och dra på sig kungamantel – han var kung över tje-ljudet!
Barnen börja skriva. Då och då kastar Martin en förstulen blick omkring sig för att med hemlig njutning åse hur de flesta tugga sina pennskaft och våndas. Äntligen får han göra sig. Å, det är en salig timme. Lugn och ro. Slippa att måka och arbeta. Det är ju bara att skriva rätt, och det är ju ingen konst. Välsignade skola. Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är kung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet. Ja, skulle ni kunna leta upp ett enda ljud som… Nejdå.
Jag ger nu ordet till Jonas Frykman, professor i etnologi (LUM, Lunds Universitet Meddelar, nr 6 1998):
”Skolan var en avgränsad värld, en spelplan med egna, tydliga regler och ett lättfattligt program, som eleverna skulle ta till sig för att bli Något. Skolan var inriktad på framtiden, säger han, och jämför med fotboll; utanför planen existerar klassamhället, men på plan råder jämlikhet.
– Eleverna kunde bortse från sin bakgrund och utan att göra våld på sin identitet skaffa sig de färdigheter och lära sig de spelregler som fungerade som språngbräda in i framtiden och, inte sällan, en ny samhällsklass.”
[—]
”Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ’sig själv’.”
Kategorier
Tankar från tvättstugan

Reflektion över världens seloter, fariséer, ikonoklaster, jesuiter, kalvinister och …

Världen hade varit en trivsammare plats om alla de människor som vill nå en känsla av upphöjdhet hade gjort det genom askes istället för att göra det genom att tala om för andra om hur de ska vara, tycka och tänka.

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Det rraddjacktiva prrreparratet

Filmen här påminde mig om ordet ”radiak”. Det känns så förlegat och ålderdomligt – på ett förlösande sätt. Ett eko från en förgången epok, som en relik från kalla kriget.

Men 1983–84, då jag utbildades till specialist på skyddet mot kärnvapen, stridsgas och biologiska stridsmedel, var det i högsta grad aktuellt. Vi var nitton utvalda, vår tjänst kallades skyddsingenjör.

En kapten B*****f ledde ibland illa genomförda övningar för oss 19 utvalda. Vi lärde oss bland annat att radiaksanera potatisar med rotborste. Det funkade alldeles utmärkt. Sen skulle vi placera ”det rradjacktiva prreparratet” bakom lager av olika material. Vi konstaterade att bly skyddade bättre mot strålning än trä. Och mot det finns ju inget att invända.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Relationsproblem i familjen Skandinavsson

1814–1905

Sverige: Älska mig, lillebror, älska mig! Nu hör du ihop med mig och vi ska bli en fin familj. Du och jag ska ha det bra tillsammans i evinnerlig tid.
Norge: Brenn i helvete, søta bror!

Bild från Wikipedia.

1905–

Sverige: Vi är skandinaviska syskon, vi, och trots att vi kivas lite kärvänligt så håller vi av varann så mycket.
Norge: (tiger)

Kategorier
Idrott Tankar från tvättstugan

Jag är så aaarrrrggg!

Northug, this is for you!

När jag tävlade under pojkåren hade vi en liknande talang i vår del av Skåne. Han var fullständigt överlägsen i banlöping och terränglöping och en av de bästa i orientering och skidor. Närhelst han prövade på en idrott så gjorde han lysande resultat.

Denne N.N. var alltid nedlåtande och hånfull mot omvärlden, och gjorde en massa fånigheter på tävlingsarenorna. En gång minns jag till exempel att han låtsades att han inte hängde med i sista kurvan, och sen bara spurtade förbi hela gänget med ett pekfinger i luften med sann Northug-attityd.

Vad är kärnan i allt detta? Jo, att talang hör hemma hos dem som gläds över den, inte hos dem som använder den för att trycka ner andra. Vad är viktigt – din egen seger eller de andras förlust?

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Men vart tog min pappa vägen?

Jag känner mig lite sårad och sorgsen. Inget allvarligt – det går över när jag sjunker in i arbetet igen. Men situationen jag nyss upplevde är intressant, värd att minnas och kan lära oss något.

Den 3 oktober 2009 sänkte vi pappas aska i Öresund. Det var en av de mest förklarade och innerliga ögonblick jag varit med om – vilket säkert framgår av texten jag skrev.

Ett år senare går jag på Publishinggala och får med mig en kasse i vilken jag bland annat har stoppat ner två nummer av Trossen, Sjöräddningssällskapets tidning. Av en ren tillfällighet bläddrar jag i dem just denna förmiddag och noterar att det finns en krönika.

Som textproffs vet jag att man kan inte ringa upp redaktioner och föreslå artiklar hipp som happ. Alla tidningar är hårt mallade när det gäller form, innehåll och vinkling och som frilansare måste man förbereda sig väl och komma med textidéer som glider på plats och inte spretar ut som en förvuxen hibiscus uppe på ett flyttlass.

I mitt tycke skulle den där krönikespalten på sidan 64 kunna funka för en skildring av och reflektion över en annorlunda roll som Sjöräddningen kan spela: som pålitlig assistent vid känslofulla avsked till havs.

Jag ringer upp och får tala med en redaktör. Hon verkar ung. Jag berättar om min pappa och att berättelsen om den där timmen på Öresund i oktoberblåsten kanske kunde bli en krönika. Men där blir det stopp. Gästkrönikan är numera Robert Aschbergs, och sen får jag höra att tidningen är hårt mallad – inklusive uppräkning – och hon bara pratar och pratar utan hänsyn till att den jag ser som central i sammanhanget är min pappa och alltsammans slutar med att hon säger att jag är välkommen att lämna förslag till andra avdelningar av tidningen – kanske något om säkerhet till sjöss.

Jag, som står där med mitt vidöppna hjärta, avslutar samtalet så fort och artigt jag kan. Inte för att hon gjort något direkt fel, men för att jag plötsligt känner mig så sorgsen. Inte tänker jag tvinga mig in i hennes tidning med något som inte passar in där, men när en person talar om de sista ögonblicken med sin fars aska så hade enkla fraser som ”jag förstår att det var en mycket speciell stund, men …” eller ”jag har hört talas om den verksamheten, vi får mejl om det ibland …” räckt – ja, bara något slags erkännande att det finns en tredje part i vårt samtal.

Inte för att Hoola Bandoola band är några husgudar, men vissa guldkorn har de skapat (Wiehes förtjänst?). En viktig del av mänslig kommunikation har de fångat i följande två rader (Herkules 1972) :

Och om du lovar mig att fråga hur jag har det, ja, då lovar jag att fråga samma sak”.

Kategorier
Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

När Lunds stadsbibliotek var min läsnings-Prussiluska

Ståhejet kring privatiseringarna av biblioteken i Nacka fick mig att tänka på något jag var med om för en massa år sen. Jag hade sett ”Full Metal Jacket” av Kubrick och ville läsa romanen den var baserad på.

Det visade sig dock att Lunds stadsbibliotek hade valt att inte köpa in den, eftersom kvalitén ansågs för låg (förmodar att det var BTJ-recensionen som spökade). ”Okej, jag förstår!” sa den unge man som var jag. ”Då beställer jag den från Malmö stadsbibliotek istället! ” (Vi hade konstaterat att den fanns där.) Nä, det gick inte för sig. Hade Lunds stadsbibliotek bestämt sig för att den boken var olämplig läsning för mig fick jag inte heller beställa den.

Vet inte om exemplet är tillämpbart på bibliotekens arbetssätt idag, men jag tycker det illustrerar det universellt mänskliga att vi vill alla utöva det inflytande vi har på världen. Biblioteksböcker kan undanhållas läsare på olika grunder, beroende på vem som är huvudman. ”Everybody wants to be the DJ” — oavsett man är tjänsteman i det offentliga eller entreprenör.

Kategorier
Ett djefla lif Idrott Tankar från tvättstugan

Dåtiden ligger lagrad i nerver, muskler och senor

Jag pratar långdistansidrott med en klubbkamrat och vi kommer in på det faktum att jag inte äger någon längdåkningsutrustning. Men för att förklara att jag ser mig själv som längdåkare så berättar jag att minsann vann DM-stafetten 1980.

Sedan 1980-talet har jag dock inte åkt många mil. Egentligen borde det vara helt irrelevant med gamla idrottsmeriter. Dagarna passerar – hundratals, tusentals – och materien i kroppen byts ut.

(Inskott: Undrar just hur stor andel av atomerna i min nuvarande kropp som fanns på plats i min sextonårskropp. Några är det kanske, men 99,999 … % av dem har förmodligen bytts ut. Om det är någon som känner till mer om massutbytet genom åren så får han eller hon gärna kommentera.)

Men det är inte irrelevant, inte alls. Minnena av hur vi bemästrade ting och miljö omkring oss ligger lagrade. Det skulle vara uppenbart om du delade ut skidutrustning till några som har varit åkare för trettio år sedan och till några som aldrig har stått på ett par skidor.

Jag litar mindre och mindre på minnet, eftersom vi människor har en förunderlig förmåga att förvränga, omforma, bättra på och kombinera våra minnesbilder. Men när det gäller lagrade rörelsemönster så finns det inget som kan omskapas aktivt. I klumpen av vatten, fett och protein som du bär inne i kraniet ligger instrumentgrepp och idrottsrörelser lagrade – ja, även subtila små muskelminnen om det där trappsteget som kommer efter fyra meter när du går i mörkret genom vardagsrummet, eller den där knycken du måste göra för att spänna fjädern i den där gamla leksaken.

Kategorier
Historia Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Katiusja och den oändliga sorgen

Jag tittar och lyssnar om och om igen på den lilla flickan med broderad blus och blomsterkrans i håret när hon sjunger Katiusja – den sovjetiska krigssången om flickan som troget väntar på sin soldat vid fronten. Det finns nog ingen sång som har starkare konnotationer av oändlig sorg och vanmakt, men också en glödande beslutsamhet.

Får mig också att tänka på sommaren 2009. På en bangård i Sevastopol, där vår sovvagn stod uppställd över natten, var det en rysk guide som prompt skulle ha mig att sjunga sången. Eftersom jag inte kunde den ryska texten skrålade jag en svensk för full hals – en version som vi bassar sjöng när vi gjorde militärtjänsten 1983–84:

Lille Ivan springer över stäppen
k-pist knattrar, Ivan faller död.
Blod och tarmar över stäppen sprutar;
lille Ivan springer aldrig mer.

Efteråt skämdes jag lite för att jag vanhelgat en rysk krigsrelik. Men guiden anade inget – hon var så nöjd så med min inlevelsefulla tolkning.

När jag nu tänker efter så tycker jag inte att jag behöver skämmas. Min text är också en yttring av Den Stora Sorgen, om än en mycket anspråkslös sådan. Trots allt var jag en soldat i ett land som på den tiden ansåg sig vara reellt hotat av stormakten i öster. Min nidvisa är också en artefakt från ett museum över ett krig som aldrig bröt ut, från en politisk situation som gjorde att unga män på ömse sidor Östersjön såg varann som framtida fiender på ett slagfält.