Kategori: Tankar från tvättstugan

Detta är ett utkast.

Det ABB har gjort kan inte göras ogjort, men  25 miljoner skandinaver, 700 miljoner européer eller 6,8 miljarder världsmedborgare kan göra miljarder andra små och stora ting i det godas tjänst på vårt lilla gruskorn 28 000 ljusår från Vintergatans centrum.

Jag börjar med mig själv. I protest mot barnadråparen, nidingsmannen och vettvillingen ABB kommer jag att försöka bli en bättre världsmedborgare som med beslutsamhet, mod och passion – i det stora och det lilla –  strävar efter att handla för det gemensamma bästa närhelst det ges möjlighet i min personliga vardag.

Jag ska sträva efter att

• ständigt sätta in mitt eget handlande i ett större perspektiv – primärt utifrån människorna i min närmiljö, sekundärt för det globala människokollektivet
• ta mig mer tid för att hjälpa dem som har svårigheter och bekymmer (släpa tunga väskor, hitta vägen, torka upp sånt som spillts ut …)
• minska verkningarna efter andras dumheter, destruktivitet och grymhet (plocka upp skräp, ställa i ordning efter förstörelse …)
• svara på sura miner med ett leende
• ha en ängels tålamod inför enfald, själviskhet och illvilja
• engagera mig i ideellt arbete
• prata och försöka förstå människor från positioner på den sociala och demografiska kartan som jag vet lite om
• aldrig tillåta mig att känna mig självtillräcklig, överlägsen och allvetande; om min beslutsamhet blir större än min ödmjukhet är det min skyldighet att ta in andras synpunkter och perspektiv.

Kort sagt: när lördagsfirarna har grisat ner på vår älskade badplats ska jag inte känna frustration eller titta bort – jag ska säga ”Smaka på den här, ABB” med ett leende och en axelryckning och plocka upp; på samma sätt, när jag noterar att någon saknar pengar till tågbiljetten ska jag betala den med ett leende och en axelryckning, och samtidigt mumla för mig själv ”Vi krossar dig och allt det du står för, ABB – med hänsyn, vänlighet och livsglädje!”.

Kalla mig gärna naiv. Det bemöter jag med ett leende och en axelryckning.

Om det vi såg och upplevde är representativt för svensk kriminalvård så tycker jag att vi har en bra kriminalvård. Ordning och reda, rent och snyggt, tydligt och strukturerat. God mat, vettiga sysselsättningsalternativ (praktiskt & teoretisk utbildning; arbete i bl.a. eget tvätteri; sport som styrketräning, BMX & streetbasket; kreativa verksamheter som målning och keramik). Personal som var oerhört seriös och noggrann, distanserat vänlig utan vare sig barskhet eller glättighet.

Men ändå – att få komma ut på parkeringsplatsen efter att ha passerat fem, sex tunga låsta dörrar med bevakningskameror, kodlås och vakter var som att få stiga upp ur Hades. De som klagar på att man har det bra i svenska fängelser kan ju be om att få bli inlåsta i en månad och att ha samma handlingsfrihet som en värnpliktig – utan kvälls- eller helgpermis.

Friiheet är thet betzta thing,
ther sökias kan all wärldin vm kring,
then, friiheet kan wel bära.
Wilt thw wara tik sielffuir hull,
tw älska friiheet meer än gull,
thy friiheet fölghir ära.

[—]

Jak radhir nw tik, haff friiheet kär,
om tw kan merkia, hwat friiheet är.
Hon är ey godh at mista.

Biskop Tomas i Strängnäs, ca 1439
(citerad som en hyllning till den personliga friheten, utan andra politiska konnotationer)

Stort tack till Pecha Kucha Örebro för att jag och Lotten fick vara med om detta.

Skiren-Kvicken är ett litet underbart vildmarksreservat som ligger i risskogen väster om Eskilstuna – mot Råby-Rekarnehållet. Med lite fantasi kan man förflytta sig själv tillbaks till svensk medeltid, och verkligen fatta hur mödosamt det var att ta sig fram på små slingrande stigar i oröjda skogar med vindfällen, rötter, sten och sankmarker. Sommarkvällarna är förtrollande här ute, när vi springer på den lekfulla stigen som knixar, kröker och svänger, där inget steg är det andra likt.

Därför frågar man sig när man hittar följande sorgliga samling: har ni ingen anständighet i kroppen?

Så här, veckan efter den onämnbares dåd, känner jag att jag är mer känslig än vanligt för brott mot samhällskontraktet. De flesta av oss ligger i för att skapa något vi är stolta över, medan ett litet fåtal klampar rakt fram, styrda av drifter, lättja, elakhet och i vissa fall även av ren ondska.

De stucko en ögonsten med tagg, de kastade smuts i en liljas dagg.

Så även om Skiren och Kvicken är små svarta skogsögon med myrkanter där inga vågor kan slå så vill jag sjunga en sorgsång över enfald, likgiltighet och illvilja.

Förtydligande 25/7: Kastar här ner mina reflektioner, associationer samt lite länkar som kan vara värda att återkomma till när tanken börjar kunna gripa om det för stunden ogripbara. Att försöka skriva färdigtänkt och sammanhängande är bara dumt. Är redan trött på alla som förnumstigt försöker genomlysa något som ännu inte kan genomlysas.

1. Tror aldrig jag har varit så illa berörd av en händelse som inte angår mig personligen; av någon anledning tar det mig hårdare än t.ex. Palmemordet, Estonia och tsunamikatastrofen. Kanske det är obehaget över hur väl planerat allt verkar vara – det faktum att han öppnar en trägårdsfirma för att kunna köpa konstgödning utan att det verkar misstänkt, den ohyggliga diversionen i Oslo centrum, polisutstyrseln som skapade sådan aningslöshet och förvirring, det djävulskt förslagna att genomföra massakern på en ö …

Uppdatering 24/7: så kom hans plan, hans Mein Kampf i dagen – den finns i skrivande stund att ladda ner från Wikipedia. De utdrag Aftonbladet presenterar får tanken att svindla; det är som att läsa om en verklig Tom Ripley – en narcissist som kan kontrollera sin fåfänga, en psykopat med impulskontroll, en skarptänkt vettvilling. Den onda intentionen försedd med informationssamhällets vingar kan nu nå hur långt som helst, även när den utgår från en enda persons perverterade tankevärld.

Uppdatering 25/7: nu börjar det framgå att Breivik har ägnat sig åt plagiering i sin skrift. Det ger en helt annan bild.

2. Kommer att tänka på den gåtfulla texten till Powderfinger av Neil Young – båten som kommer uppför floden med det unga diktarjagets mördare (”it don’t look like they’re here to deliver the mail”), hans unga hjälplöshet (”And I just turned twenty-two, I was wonderin’ what to do”).

Think of me as one you’d never figured
Would fade away so young
With so much left undone
Remember me to my love,
I know I’ll miss her.

3. Så mycket till spillo. Så många livstrådar avklippta. Så många mardrömmar, så mycket sorg, saknad, skräck och ilska som ligger framför de ungdomar, de familjer och de anhöriga som drabbats.

Och denna telekommunikation som pågick mitt under det fasansfulla.

Jeg ringte mamma og sa at det ikke var sikkert vi ville møtes igjen, men at jeg skulle gjøre alt for å klare meg. Jeg sa flere ganger at jeg elsket henne. Jeg hørte frykten i stemmen hennes. Hun gråt. Det gjorde vondt. Jeg sendte tekstmelding til pappa, sa at jeg elsket ham.

Prableen Kaur överlevde så att hon kunde blogga om det. Jag försöker bara låta bli att tänka på de föräldrar som fick ett sådant samtal som en sista hälsning.

Uppdatering 25/7: kom att tänka på det förtvivlade skriket i Rama: ”Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.”(Matt 2:18)

”Ty de finns inte mer …” Alla dessa familjer där en säng står tom, en säng där det skulle ligga ett barn eller en tonåring som varit uppe alldeles för länge.

Och så Kindertotenlieder av Rückert:

4. För att kunna fungera måste varje mänskligt samfund ha en stor säck av tillit som ständigt fylls på. Men Anders Behring Breivik högg våldsamt in på säcken och drog ett långt snitt genom vilket innehållet nu bara väller ut. Det verkar som om människor som han föds kontinuerligt – underliga karaktärsblandningar av enstöring, rättshaverist och narcissist, fyllda av hat mot en omvärld som – i deras ögon – ingenting förstår:

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Unabombaren
• http://en.wikipedia.org/wiki/Mark_David_Chapman
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Polismordet_i_Nyk%C3%B6ping_2007
• http://www.svenskamord.se/index.php?topic=3385.0
• http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting

Tillägg 25/7: Oklahomabombaren glömde jag – han är ju väsentlig i sammanhanget. Börjar känna mig fysiskt äcklad av denna lista av egenrättfärdiga ”världsförbättrare”, läs ”människohatare”.

5. Den förste historien känner som personligen begick ett illdåd  för att vinna ryktbarhet (jag bortser här från etablerade härskares grymheter, politisk terror och krig) sägs ha varit Herostratos som brände ner Artemistemplet i Efesos 356 f.Kr.

Uppdatering 24/7: enligt de antika historierna om Herostratos försökte de lokala härskarna utplåna hans namn ur historien genom att göra det straffbart att nämna det. Och här sitter vi och är Breiviks nyttiga idioter genom att sprida hans namn och skälva och jämra oss inför hans blodiga verk, precis som han hade för avsikt. ”My name is Ozymandias, King of Kings,Look on my Works ye Mighty, and despair!”. Vi får söka tröst i vår gymnasieplåga Tegnér: ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.”

Uppdatering 25/7: Emanuel Karlsten använder också uttrycket ”nyttiga idioter”.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Hjalmar Söderberg

6. Slutligen en vädjan till höger och vänster: gör inte politik av händelsen. Diskutera gärna tragedin ur en civilisatorisk synvinkel, men använd den inte för att vinna politiska poäng.

Uppdatering: Noterar bedrövad att det vulgärretoriska exploaterandet av händelsen har börjat. Det är lika ovärdigt som fotbollsslagsmålet i Helsingborg.

Jag är inte rapportproducent för Cancerfonden för inte! Efter att ha skrivit och researchat om vårdkedjorna inom cancersjukvården kan jag inte låta bli att fundera över den avklippta kedja som jag själv befinner mig i.

1. Jag bedöms som akutfall.

2. Jag får utmärkt ambulanssjukvård och -assistans.

3. Jag får rimligt omhändertagande på sjukhuset. Ordination ges dock på ett idiotiskt sätt: det är meningen att jag ska lyssna, förstå och komma ihåg information som jag får klockan 1 på natten med svåra ryggsmärtor och resterna av en rejäl stesoliddos i kroppen. Vad sa han egentligen om paracetamol? Nånting var det, men oklart vad. För övrigt var han den där typen av läkare som kommer med slutsatser innan man hunnit säga vad man tänkte säga … men, ja ja. (Jag avstår från att klaga på att jag inte en enda gång lyckades få personalens uppmärksamhet via signalknappen, eller att läkaren bara lämnade mig i en förvriden position på britsen i undersökningsrummet som jag inte kunde ta mig ur och lät mig ligga där tills sköterskan hade tid att ta hand om mig).

4. Jag skrivs ut och skickas hem – inte rätt beslut, som jag ser det nu. Men jag gissar att de hade ont om vårdplatser. Och den liggande hemtransporten var helt ok. När jag fått veta att jag skulle hem ringde jag och gav anvisningar: flytta bilen från framsidan, lägg en madrass precis innanför dörren, se till att det finns lite kuddar. Det gick bra att tippa av mig från britsen.

5. Under tiden har recept ringts in.

6. Det finns inget steg 6, … eller 7 eller 8! Jag befinner mig nu praktiskt taget i limbo. Den enda skrivna information jag har är den som står på burkarna. En Voltaren gånger tre – det är ju huvudvärksdos! Och Paraflex verkar visserligen dämpa huggen något, men de är fortfarande närmast outhärdliga.

Vad händer i det här läget? Jo, jag börjar ta en massa nya vårdkontakter. Ringer hit och dit i hopp om att någon ska våga ge mig rejäla råd. Någon länk till läkaren som undersökte mig har jag inte, mer än hans namn på burken.

Så, varsågod Sörmlands läns landsting: här är ett förslag till modifierad vårdkedja för ryggpatienter. De kostar samhället en jävla massa pengar, och att bara hantera dem som akutfall utan uppföljning är inte bara inhumant – det är också samhällsekonomisk idioti.

Mitt förslag är alltså att en kontaktsjuksköterska kopplas in på ortopeden som läser min journal och ringer upp mig och hör hur det är med mig. Till honom/henne har jag sedan ett sökarnummer i en vecka eller två (IT-avdelningen får fixa tekniken med temporära nummer). Efter en vecka blir jag uppringd av en sjukgymnast som bokar in en tid med mig som verkar realistisk. Kontaktsjuksköterskan hör så att allt är ok, och sen går patientkontakten över till sjukgymnasten.

Dyrt med kontaktsjuksköterskor, säger någon? Då säger jag: det som är dyrt är alla övergivna patienter som ringer hit och dit och engagerar vårdgivare som inte är insatta i fallet. Vården får lägga enorma resurser på patienter som vill ha kontakt eller information, men inte vet vem de ska vända sig till – du behöver antagligen inte söka exempel nån annanstans än inom din egen familj. Meningen är inte heller att kontaktsjuksköterskorna ska sitta och maratonprata – de får lära sig att avsluta samtal på ett professionellt sätt så att patientkontakten bara tar ett par minuter när allt är ok.

Här som pdf för den som vill detaljerna bättre.

Nya tankar om Facebook (som jag reflekterat över tidigare):

Om Facebook hade gett mig det jag har fått under maj månad hade jag förmodligen lämnat det därhän.

Så här alltså. I november och februari får jag underfundigheter och glada hejarop från likar som också kämpar på i höstmörker och vinterkyla. Och i augusti och mars får jag tröstande vardagligheter och livsvisdom från dem som tampas med sensommarångest och vårslask.

Men i maj tycks det mig som om många av dem som varit så kloka, stoiska och tröstande blir som förbytta. Nu får jag istället en ändlös ström av ängsliga bekräftelser på medelklassframgång och självhävdande manifestationer av personlig status. Man har sprungit så många kilometer och avrundar med det och det vinet. Man vistas här och där och där är det så fint. Man umgås med den och den och det gör ju bara vissa. Man är någon och kastar bekräftelser på bekräftelser på bekräftelser till dem i ens egna ögon utvalda.

Allt blir till ett enda sorl av existentiell törst som stiger upp mot majkvällens himmel: SE MIG, DESSA KORTA ÖGONBLICK JAG HAR ETT HJÄRTA SOM SLÅR – BEKRÄFTA MIG, SE UPP TILL MIG, AVUNDAS MIG, ÄLSKA MIG & FRUKTA MIG.

Jag ser alltsammans som ett bevis för något jag alltid har vetat om: att jag är en lågsäsongsmänniska.

Man är ung, och livet ligger framför en som en landsväg på lysande rapsfält. Man blir medelålders och färdas på en, med Dylans ord, ”crooked highway”. Man börjar ana att färden framöver ska gå på en ”crooked trail” i trakter där det mörknar i dalarna. Har man varit rädd om kroppen och har man bankat viljan seg på erfarenhetens städ kan man färdas långt upp på bergssidorna, dit solen når. Annars får man gå i dalens skugga. Hur man går, var man går så kommer man till platsen där stigen ”slutar blint vid [en] övergiv[en], barkflisig vändplats” (Bengt Emil Johnson).

Mer BEJ (som jag håller för en av Sveriges bästa skribenter nånsin):

Jo, det dör i grönskan, ett döende
äger rum, ett passivt,
obetafsat döende, som
vinden inte påblåser, som
slår ut.

Sittande. Familjärt.

Vi var i Skiren-Kvickens naturreservat igårkväll, i skymningen. I ett naturskogsreservat är det lätt att förstå att en individs död är basen för andra individers tillblivelse. Gammeltallen rasar, ligger ruttnande i den svampdoftande skuggfukten, äts av mycel och skalbaggar, täcks av mossa, svampar, lavar, ris, granungar och sjunker så sakteliga in i landskapet.

Må det bli så att ens livsverk går samma öde till mötes som gammeltallen – att det frambringar nytt och annorlunda, och så småningom blir en outplånlig del av livs- och tankemyllret. Må de kloka tankar jag lyckas hopfoga gå som änglar genom rummen hos dem som har hjärtan som slår.