Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

FEM TIPS till en blivande pappa från en befintlig fembarnspappa

Eftersom jag har två orienteringsvänner från Eskilstuna som snart ska bli pappa får min hyllning till Quinnan denna dag bli FEM TIPS från en fembarnspappa till alla fäder som möter sitt elddop: så här blir du det bästa stödet när och där du behövs som mest.

1. Du kan aldrig lära dig det här utan att vara med om skarpt läge.
Håll huvudet kallt samt humöret och blodsockret uppe.

2. Du är inte särskilt viktig, men samtidigt oerhört viktig.
Naturen och kvinnokollektivet (i form av din käresta och den sannolikt kvinnliga förlossningspersonalen) fixar kärnuppgiften finemang utan din insats. Du får se dig själv som Stefan Holms pappa på läktaren – du kan knappast vidta några avgörande åtgärder (förutom att hämta folk, komma med vatten, heja på, massera ryggen etc.) men din närvaro är alldeles oerhört betydelsefull ändå.

3. Räkna med starka känslor.
Det kan bli upprört, och du kan som karlslok vara alldeles oerhört irriterande. Ta det med jämnmod.

4. Glöm inte det praktiska.
Planera i förväg hur du ska parkera bilen etc. – du kommer ha väldigt svårt för den typen av problemlösning i situationen du befinner dig i. Förbered en rejäl matsäck som du bara slänger ner i väskan när ni sticker. Ta med anteckningsbok och kamera – det är fantastiskt att ha bra dokumentation, inte minst för den lilla huvudpersonen själv om fem-tio år.

5. Njut av det storslagna.
Det här är större än Grand Canyon, vackrare än en soluppgång, mer förunderligt än Orions stjärnbild. Var där! (Det blir roligare för varje gång man är med.)

BONUSTIPS

Den bästa gåva du kan ge till din nyförlösta käresta är följande: ett löfte om att byta ALLA blöjor när du är hemma och det är praktiskt möjligt! Det är en arbetsfördelning som är både rättvis och rationell – aldrig några diskussioner om vem som ska gå när det är dags! Gör blöjstunderna till trivsamma stunder med lek, prat, omtanke och intensiv ögonkontakt.

Kategorier
Tankar från tvättstugan Trams

Heureka – jag har funnit The Great Unified Theory of Modern Offendedness

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Är du en processperson eller en utfallsmänniska?

En stor del av världshistoriens elände, förstockning och förspillda möda kan skyllas på processpersonernas välde. De som är uppfyllda av processer, protokoll och påbud vilka de ständigt skärskådar och petar i med petimätermässig passion för det partikulära.

Jag urskiljde plötsligt mönstret i min sons mattebok – den bottenlöst urtråkiga. På min tid upplevde jag mer mål och mening i vår kunskapsfärd. Nu är det vägen som är mödan värd. Övningarna speglar de inlärningsprocesser som de pedagogiska forskarna har blottlagt istället för att tillämpa metoderna. Det är som att spela fingerövningar istället för kompositioner. När barnen ska gå från två- till tresiffriga tal möter de inte en utmaning om Påls och Pers diken där de stolt ska upptäcka att de genom eget skarpsinne kan utvidga det som de redan har lärt sig, utan en kaserngårdsdrill av just, exakt, precis det momentet. Inte undra på att de små utfallsmänniskorna spjärnar emot.

Fashion! Turn to the left.
Fashion! Turn to the right.
Fashion!

Kategorier
Ett djefla lif Okategoriserade Tankar från tvättstugan

”Tänker du på döden, Bergman?”

”Tänker du på döden, Bergman?”

Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.

Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.

Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):

H C Andersen: Ole Lukøie:
”og saa løftede Ole Lukøie den lille Hjalmar op i Vinduet og sagde, ”der skal Du see min Broder, den anden Ole Lukøie! de kalde ham ogsaa Døden! seer Du, han seer slet ikke slem ud, som i Billedebøgerne, hvor han er Been og Knokler! nei, det er Sølvbroderi han har paa Kjolen: det er den deiligste Husar-Uniform! en Kappe af sort Fløiel flyver bag ud over Hesten! see hvor han rider i Gallop.”
Oscar Wilde, Spöket på Canterville:

’Poor, poor Ghost,’ she murmured, ’have you no place where you can sleep?’

’Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ’there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’

Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.

’You mean the Garden of Death,’ she whispered.

’Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’

Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Vi håller händer genom seklerna

Den 1 december 1831 föddes min mormors morfars mor, Johanna Karlsson.

Två reflektioner:

• När jag läser om vad som hände 1831 så noterar jag att den moderna världen är på väg. Darwin ger sig av med Beagle. Abolitionister kämpar för att avskaffa det skändliga slaveriet. Napoleons välde är bara sexton år avlägset, men världen har förändrats.

• Jag tycker om att fundera över hur en hand kan gripa över sekler. Min mor (f. 1935)  höll som litet barn sin mormors fars Johannes Nilssons (f. 1861) hand, och hon håller då och då min son Sigges (f. 2002) hand. Sigge kommer att kunna säga på sin ålderdom runt 2080 att ”som barn höll jag en hand i min som hållit en hand till en person som föddes 1861”.

Kategorier
Okategoriserade Tankar från tvättstugan Trams

De snarstucknas land

I ett fungerande samhälle måste det finnas lite marginalutrymme för dumheter, misstag, inskränkthet och rent trams. Allt behöver inte påpekas, anmälas, beivras, fördömas. Det finns helt enkelt stenar, gropar och tanklösa puckon och jubelidioter på livets stig och när de dyker upp så är det bättre att snabbt slinka förbi och lufsa vidare mot viktigare mål och angelägenheter – till exempel människor som behöver vårt stöd.

Men Sverige idag är de spetsade öronens och de utsträckta tårnas land. Många tycks bara vänta på att bli störda, förnärmade, indignerade och K-ORDET! (Och då menar jag inte det trevliga K-ordet.) Mina tankar går till boken ”De som viskade” i vilken historikern Orlando Figes beskriver paranoian, ångesten och fegheten i Stalins Sovjet där tusen öron lystrar efter tungor som halkar och råkar uttrycka det otillåtna:

Hur kunde människorna bevara sin personliga identitet när Stalins diktatoriska regim kontrollerade varje del av deras liv? Vilket sorts liv var möjligt i minimala, kommunala bostäder där varje samtal kunde avlyssnas genom de tunna väggarna och där man i vilket ögonblick som helst skulle kunna beskyllas för att vara »folkets fiende»?

Väl medveten om att det är magstarkt att jämföra det blodbesudlade och fasansfulla Sovjet med det trivsamma och trygga Sverige så dristar jag mig ändå att dra en parallell till klimatet inom det offentliga samtalet i vårt land. ”Två felsägningar, och sen är du ute” var det någon som uttryckte det.

En yttring av den nationella snarstuckenheten är den senaste Mikael Wiehe-affären där den gamle samällsförbättrarens manager jagar webbpublicister som publicerar en tramsig truddelutt vilkent råkar använda sig av hans melodi. Jag tycker det är rent ut sagt obehagligt att leva i ett samhälle där den kulturella eliten skramlar med sina juridiska vapen när någon gör en fånig YouTube-video i sovrummet – oavsett om personen är Herr Niemand eller SvD-skribent.

Jag bidrar därför till Barbara Streisand-effekten genom att publicera videon inte bara en gång utan TVÅ! Känn på den, Anders Larsson!

Och här är en till:

Kategorier
Ett djefla lif Tankar från tvättstugan

Steve Jobs 1955–2011

Eftersom jag använt Apple-datorer sedan 1987 och levt med dem through good times and through hard times så får jag väl skriva några rader.

• Jag ägde, konstigt nog, aldrig någon Macintosh Plus eller Classic. Hela Lunds universitet var nedlusat av Appleprodukter under senare delen av 1980-talet och vi studenter bombarderades med erbjudanden om att köpa en liten holk. Jag vände och vred på beslutet många, många gånger men, nej, det blev aldrig någon egen beige burk då det begav sig (däremot fick jag en utrangerad SE många år senare som fortfarande står i vår källare). Vad vi gjorde var att låna – det blev mycket spring på låsta och nedsläckta kontor och då och då ett högtidligt hemlån till egna studentrummet.

• LaserWriter – den mest sällsamma och respektingivande av varelser. Doften av färsk plast, trycksvärta och ozon är omisskännlig och oförglömlig.

• Vår första, egna Mac OS-dator: den utmärkta LC 475. Oglamorös men pålitlig – datorernas Volvo 240.

• Performa 5400 – vilken skitdator! Ödesstunden för Apple inföll nån gång 1996 då Mac OS (System 7.5) var så buggigt att det måste ha höjt mortalitetsstatistiken bland Mac OS-användare – blodtrycket ökade ju till farliga nivåer när datorn dök gång på gång. Feltyp 11, någon? Detta, tillsammans med att landets IT-avdelningar formligen HATADE macar vid denna tid gjorde att vi Appleanvändare verkligen utgjorde en liten udda sekt – som av någon konstig anledning fick finna oss i de mest aggressiva utfall mot våra burkar och deras system.

• Med första generationens iMac började allt det roliga. Aldrig har färger strålat så klara som från Bugdom som låg färdiginstallerat på den flaskgröna pionjärmodellen.

Tack, Steve, för att du lärde världen att det är cool att vara eljest.

Kategorier
Tankar från tvättstugan

Om att jämföra fasans statistik

Några snabba kommentarer till Johan Cronemans krönika i DN om de fasansfulla siffrorna från 9/11 och krigen i Mellanöstern.

1. Det förvånar mig ständigt att gammelmedias skribenter, som sitter på första parkett i informationssamhället, tillåts skriva så konventionellt och utan krav på nya, intressanta vinklingar. Kort sagt: i mina ögon bedriver Johan Croneman omtuggandets enkla konst.

Ja, det är både ologiskt och tragiskt att numerärt omfattande tragedier skyms av sådana som är mycket, mycket mindre. Alla känner till Titanic (ca 1 400 döda), ingen känner till MS Gustloff (ca 9 000 döda), alla känner till D-dagen 1944 (färre än 20 000 döda och sårade), ingen känner till slaget vid Sinimäe 1944 (ca 180 000 döda och sårade). Och så vidare ad infinitum.

Enligt mitt sätt att se ska man angripa ämnet utifrån tre frågor:
1. Hur mycket uppmärksammades tragedierna av sin samtid och sin omvärld?
2. Hur stor påverkan hade de för det som skedde efteråt?
3. Hur stor tillgång till fakta har de som rapporterar – och vilka förutsättningar har de för att kunna identifiera sig med dem som drabbats?

Någonstans där kan man börja leta efter svaren på varför rapporteringen är så skev, och starta det pedagogiska arbetet för att göra någonting åt det. Kort sagt: Croneman är inne på något intressant, men avslutar sin analys ungefär där den borde ha börjat.

2. Något att ta fasta på i analysen är även den olyckliga mekanismen ”A single death is a tragedy; a million deaths is a statistic” i det mänskliga psyket. Det räcker med fem minuters googlande för att hitta intressanta texter, så även om forskning på området – ett exempel:

http://www.newscientist.com/article/mg19425985.400-genocide-when-compassion-fails.html

3. Croneman skriver följande:

USA förlorade drygt 400. 000 man under andra världskriget, så gott som uteslutande militär personal. Sovjetunionen 28 miljoner, varav 14 miljoner civila. Får man inte ställa dessa siffror mot varandra? Måste man inte ställa dessa siffror emot varandra – särskilt när vi i varenda tv-serie, varenda krigsfilm, minst varannan dokumentär, får oss itutat att det var USA som besegrade fascismen och led fruktansvärda kval. Både hemma och borta.

Detta har ju en ytterst enkel förklaring: varje land är mest intresserat av sin egen historia, sina egna tragedier och sin egen krigserfarenhet. Att vi får höra mest om jänkarnas krig beror helt enkelt på att vi tittar på amerikanska tv- och filmproduktioner.

Om nu Croneman tycker att världen har glömt det ryska folkets uppoffringar så föreslår jag att han köper en biljett till Volgograd, Kursk, Rostov eller någon annan stad som härjades av kampen mellan tyska och sovjetiska arméer. Väl framme kan han börja räkna krigsmonument, museer samt gamla krigshjältar med medaljer på kavajen och se vad han kommer fram till. Om han lär sig ryska så kan jag lova att han kan tillbringa hela sin vakna tid med att läsa böcker och se på filmer om det stora fosterländska kriget mot fascisterna 1941–45.

Kategorier
Kulturknutterier Tankar från tvättstugan

Kycklingbenen i himlen har blivit dammade i modernismens namn

Jag sitter och lyssnar till The Ballad of the Broken Bones av The Low Anthem och googlar fram lite bakgrundsfakta för att friska upp minnet.

The featured track is inspired by a collection of bones hanging in an old bar in New York City’s East Village. The artifacts were placed there by soldiers drafted in the first World War. Surviving men returned to the bar after the War to break their respective bones and have a long overdue beer.

Och de kycklingben som aldrig plockades ner av överlevande soldater som återände till McSorley’s Bar? Jo, de har fått hänga kvar som en sorglig påminnelse över de unga män som vilar på soldatkyrkogårdar i främmande land.

Men i våras var hälsovårdsinspektör’n där och anmärkte på dammansamlingen. Frågan är: hedrar eller förnedrar städningen minnet över de fallna? Själv har jag inget svar.

Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera Tankar från tvättstugan

Begynnelser

Begynnelsen är din,
gång på gång.

Strået väntar på skäran.
Jorden väntar på fröet.

Vattnet väntar på sänket.
Fisken väntar på kroken.

Klabben väntar på yxan.
Pappret väntar på stickan.

Över oss: himlen.
Omkring oss: alla våra kommande andetag.