Kategori: Tankar från tvättstugan

[If you like this text, feel free to go here and give it a like!]

The Grim Reaper is a taciturn companion on the path of life, yet a bearer of serious advice.

To the Anglo-Saxons, Good Friday was the Long Friday — just as it were for the Swedes. The author Sven Bælter explained why in Historiska anmärkningar om kyrcko-ceremonierna, published in 1762:

Hos oss kallas Christi lidandes dag Långfredag; emedan den Fredagen varit lång och besvärlig för vår Frälsare, och Gudstiensten, tillika med Fastan, hölts då längre, än på andra dagar.

‘Where we belong, the day on which Christ suffered is called the Long Friday as that Friday was long and troublesome for our Saviour, and the Mass, just as the Lent, lasted longer than on other days.’

In the symbolic play which is the Easter, the Good Friday has the part of the winter which strips nature of all it’s lavish greenery, forces it to bow with its face to the wet dirt, and live like a frozen and numb beggar for months. Just the kind of degradation that Belisarius, the loyal and most able general of the Byzantine emperor Justinianus, had to suffer from his once trusted master.

Justinianus in the middle and Belisarius to his right (probably). Mosaic in the Basilica of San Vitale in Ravenna.

From a universal point of view, I see the Good Friday as a representation of the yearly, death of Nature. It is the day of all those who need to die to keep the wheels of renewal and resurrection in motion: Jesus, Osiris, Eurydike, Balder … as a matter of fact, we are all a part of this, which is illustrated by this 15th century painting in Härkeberga kyrka, Uppland, by the German painter Albertus Pictor.

This story doesn’t actually has to be about Death and Life. It could as well be about the classic ”from rags to riches” — one of the classic plots of storytelling. Or why not agile development? Choose a random point on the perifery of a wheel; the reason that it moves forward is because the point alternates between crawling in the mud and flying high in the free air. Since Kindergarten we all know that the wheels on the bus go round round round.

As you grow older, you become more and more aware of the universal cyclicity of things–not least in your role as a parent. Recently, I became a great fan of the TV series American Horror story. In one episode the character of Jessica Lange says something like (quoting from memory) ‘When you’re a parent you never lose your beauty, it is only transfered to another person.’ To realise this is like giving Death a Melvin.

While assisting your children in exploring the stuff from which the World is woven, experiencing success and failures and conquer the World it is apparent that the moment Now is a moving point on a static timeline. Everything that has been is present in our lifes; we just have to change our focus and adapt the mindset of the Tralfamdorians, as described by Kurt Vonnegut in his novel Slaughterhouse Five.

And if someone would ask you the question “Is it the hen or is it the egg?” your answer should be “It is the hen and the egg!” Because the egg contains the hen to be and the hen contains the egg to be. The obvious contains the indisputable, and the indisputable contains the obvious. Nature never complains as

‘The wind goeth toward the south, and turneth about unto the north; it whirleth about continually, and the wind returneth again according to his circuits.’

and

‘All the rivers run into the sea; yet the sea is not full; unto the place from whence the rivers come, thither they return again.’

You see, all the answers we need are all there in the Ecclesiasties, just like The Byrds noted half a decade ago!

So what is Holy Saturday, Black Saturday, Easter Eve or whatever you may call it for? Probably to sit in your home, wait for the resurrection of Nature, Jesus, Osiris, Eurydike, Balder or whoever you are waiting for, think thoughts like the ones above and enjoy your newly cleansed heart: Mache dich, mein Herze, rein.

And finally: if you adapt the Tralfamadorian view you realise that it is futile to sit and wait for your time to come. As a matter of fact, it has been there all the time. Happy Easter to you all!

Jag sitter som en annan Näcken och lögar mig i Eskilskällan – länsbibliotekets samling av nedteckningar, folklivsskildringar, arkeologiska rapporter, minnesanteckningar och bygdebeskrivningar. Kort sagt: här är allt som viskats och vrålats i vinden genom åtta årtusenden, klafset från stegen i gyttjan, hammarslagen, vågskvalp, gransus, knak från sättningar och plågade bjälkar, barnsbördsskrik och arbetssång.

Ett stilla bakgrundsus i den dånande nutiden. Färdiglevt, undanställt, uttömt, kvarblivet.

”The rest is silence”, sa Hamlet. Jag håller inte med honom. Det här är tystnaden.

De som tagit del av min reflekterande kunskapsvandring genom Tillvaron, Varat och Naturen vet att jag har inte mycket till övers för de tankeriktningar som hör ihop med franska språkfilosofer från 1960-talet. Foucault, Derrida, Baudrillard och allt vad de heter representerar för mig ett slags antitänkande – man tar vett och sans, vänder det 180° och – vips! – så har man skapat ett sätt att resonera där man alltid kan verka märkvärdig och med stor effektivitet utöva makt över andra människor.

När motståndarna kommer dragandes med naiv realism, banal logik och enkel empiri kan postmodernisten lätt förinta dem med arrogans och intellektuellt översitteri. Den superkraft de besitter sig är att förvandla sig till ett moln; den fysiskt substantielle kan veva och leverera storsmocka efter storsmocka – men ingenting kan ju träffa ett moln. Den vanligaste repliken från en postmodernist är ”Det är inte så enkelt”. (Förenkling är för övrigt livsfarligt för dem: om de inte var insvepta i ord skulle de stå med rumpan bar.)

Sånt går an på samhällsvetenskapliga, sociologiska och humanistiska fakulteter. På teknisk högskola eller biomedicinsk akademi hade de klarat sig högst i två veckor. Hade man gett Lacan och Deleuze i uppgift att skapa ett nytt energisystem  en cancerterapi hade de kunnat hålla på i 40 år. När man sedan bad om slutresultatet skulle man inse att allt de lyckats framställa skulle ha varit något som jag aldrig har begripit vad det är (men jag tror det är en motsvarighet till tummetotten i sagan om Tödde och Mödde): en diskurs.

Under en bokhyllestädning hittade jag häromveckan en bok som jag varit av med i ett par år: Niklas och Figuren av Bengt Anderberg. Det gladde mig mycket eftersom de har en perfekt beskrivning av poststrukturalismsgrejsemojset – postmodernism, typ:

Sedan började [Figuren] prata fort som ett järnvägståg om hur bra han trivdes i Uppochnervända världen:
– Det går mycket lättare att tänka, sade han, man kan tänka vad som helst och hur som helst eller tvärtom, för här är det ingen som begriper något ändå så man behöver aldrig känna sig dum, här skulle jag vilja stanna!

Dagen efter läser jag Över Oxbrobäcken, en diktsamling från 1996 av Bengt-Emil Johnson, och hittar följande rader:

Betänk bara, innan ställningstagande till det postmoderna
tillståndet, att de flesta aldrig brydde sig om
modernismen. De blev bara desto mer utsatta
för den.
Och den som inbillar sig
(jag tror det är många) att postmodernismen skall åter-
ställa allt till en förutvarande Ordning
kommer att bli besvikna utav faan.

Komplettering, 18 november

Kan det vara så att poststrukturalism är ett sätt att legitimera sin lättja som forskare? Om man hävdar att allt är oöverskådligt i sin komplexitet, ingenting går att kategorisera och att äkta kunskap är omöjlig – ja, då har man gjort det jävligt enkelt för sig som akademiker.

Postmodernisten och komplexiteten

Jag sitter och kollar priser på den österrikiske psykiatern Viktor Frankls berömda bok Trotzdem Ja Zum Leben Sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager, mer känd som Man’s Search for Meaning. Kort beskrivet är det en reflektion över människans sökande efter mening i tillvaron, baserad på Frankls erfarenheter som Auschwitz-överlevare.

Här kan man läsa formuleringar som dessa (klipp från bloggen Brain Pickings):

[E]verything can be taken from a man but one thing: the last of the human freedoms — to choose one’s attitude in any given set of circumstances, to choose one’s own way.

Every day, every hour, offered the opportunity to make a decision, a decision which determined whether you would or would not submit to those powers which threatened to rob you of your very self, your inner freedom; which determined whether or not you would become the plaything of circumstance, renouncing freedom and dignity to become molded into the form of the typical inmate.

När jag är inne på AdLibris-sidan med den svenska översättningen får jag tips om andra böcker som andra köpare av Frankl har beställt. När jag ser det första namnet rycker jag nästan till.

För en kort sekund känner jag något som liknar ett svagt äckel. Så stark är kontrasten mellan dåtidens intellektuelle, Frankl, och nutidens, Elaine Bergqvist (numera gift Eksvärd). Båda gör de anspråk på att kunna guida sina medmänniskor genom en komplex tillvaro, båda har de hög status bland sina samtida – men nu när jag skriver detta känns det nästan vanvördigt att nämna dem i samma mening.

Vi lever i en civilisation på dekis, minst sagt.