Kategori: Poesi & cetera

Jakov Sverdlov har länge funderat över vad man får om man blandar ungdom, skönhet och oskuld. Uppstår samma fenomen som med en färgsnurra i regnbågens färger? Blir det transparent och eteriskt vitt? Eller blir det en sandgrå välling, som tuggat, svalt och uppspytt bröd? Eller en mörkt brunsvart smet som när han blandade alla färgerna från de knyckliga oljefärgstuberna?

En dag när Jakov sitter vid sitt ekskrivbord på bolsjevikpartiets centralkommitté och rafsar runt bland alla foton han fått på folk- och revolutionsfiender fastnar hans blick på fem ofördärvade ansikten: Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Aleksej.

Darrande av iver ringer Jakov Sverdlov till Jakov Jurovski i Jekaterinenburg.

Forts.

Åh, vad fint tvåorna sjöng om solidaritet, fred, miljö och genusperspektiv. Låt oss ge dem varm, fin applåd full av tillhörighet!

Det är fantastiskt vad kloka barn är. Vi vuxna glömmer så ofta bort hur mycket klokhet som kan rymmas i så små personer. Häromdagen var det en flicka som sa till mig ”Varför ska du sitta där och bestämma?”. Och då tänkte jag ”Ja, varför egentligen? Varför är det bara jag som ska sitta där och bestämma? Borde vi inte få bestämma tillsammans på vår fina skola?”. Det är fantastiskt vad barn är kloka. Tänk om vi kunde tänka på det lite mer när vi jäktar och stressar och ska hinna med allting.

Så här på avslutningen så känns det lite pirrigt i magen och lite ledsamt i hjärtat och springigt i benen. Tänk om vi som är personaler här på skolan kunde få ta med oss lite av den klokhet som alla fina barn på skolan har. Ja, en dag när jag kände att jag hade lust att vara lite tokig så sa jag till ett barn att ”Tänk om jag kunde stoppa dig i fickan och ha med dig hela sommaren så kunde jag fråga dig när jag inte visste vad jag skulle tänka.”. Och då sa hon att ”Men jag får ju inte plats i din ficka, och dessutom skulle det rubriceras som egenmäktigt förfarande och människorov.” Tänk så kloka de är, våra barn!

På vår skola har vi inte bara kloka barn och personaler. Vi har demokratigrupp, biståndskluster, jämställdhetsnätverk, solidaritetsplattform, antimobbingsamtalsgrupp, genusgendarmeri, miljökommando och myshörna. Här finns det rum för alla, här är det ingen som blir utstämplad, utan alla får vara med och ta ansvar. 

Och om man inte vill ta ansvar så har man faktiskt rätt att säga ”Nej,det här är inte okej – för mig.” Kanske känner man att ”Nej, ansvar är inget för mig!” och då har man faktiskt rätten här på vår skola att stå över och låta bli att ta ansvar. Det är jätteviktigt att alla får ha stjärnögon och spring i benen och följa sin nyfikenhet och upptäckarlusta inte känner att de tvingas följa några regler som vi vuxna har hittat på. Alla barn är ju olika.

Nu kom jag av mig var var jag nånstans …?

P: Förhör med O.B., även känd som en djefla man, den 28 juli 2008. Plats: förhörsrum B, Kretstanja-fängelset. Medverkande: den misstänkte, Kommissarie Petrov, polisassistent Rostov.
P: Bandspelaren är på. Nu kör vi.
R: Är du säker?
P: Visst, det ser du på den röda lampan.
R: Du tror inte det bara är en på-lampa, liksom?
P: Du kan vara lugn. Jag har gjort det här många gånger, och det har blivit alldeles utmärkta inspelningar.
R: Okej, jag tänkte bara att jag har en kompis som har en studio, och där betyder lampornas färg en massa olika saker. Ville bara vara säker.
O.B.: Det funkar nog.
P: [Ljudlig harkling]
O.B.: Sorry!
R: Nå, hur var det med den där historiekanonen. Var är den uppställd? Vilken kaliber har den? Var kommer ammunitionen från?
P: Vi skulle prata om säkerhetsbälten …
R: Oj. Visst. Jag ber om ursäkt.
P: Medborgare O.B. Våra observatörer har bildbevis. Ni har använt säkerhetsbälte på bussen.
O.B.: Ja, jag använder säkerhetsbälte på bussen, och det är uppenbarligen jättetöntigt. Jag vet det. Jag ser dem allesammans sitta utan säkerhetsbälte: den väklippte teknologen som har varit och ätit fläskstek hos sin mamma, den inte fullt så välklippte hårdrockaren som lagt upp sina Dr Martens på sätet mittemot, den liljehyade diakoniassistenten med plockade ögonbryn, den blonderade pedikyristen och farbrorn som läser Den oövervinnelige av Peter Englund – alla åker de utan. Tycker de att säkerhetsbältena skaver? Eller trivs de inte med att känna sig som studenmarskalkar på Nobelfesten, alternativt Volvo Amazon-konstaplar med koppel?
R: [hummar, skriver]
O.B.:Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt och kör vi i diket kommer passagerarna att tumla runt som lotter i en tombolasnurra och knäcka käkben, spräcka mjältar och sätta tänderna i halsen … på varandra. Men inte jag. Jag däremot, sitter stadigt kvar oavsett vilket läge bussen intar. Mitt bälte är min övertygelse, och även om det är flexibelt under obekymrade dagar så sitter det bergfast när olckan kommer och knackar på.
P: [trummar nervöst med fingrarna mot bordet]
O.B.: Kan vi ta en paus. Jag känner att det här blir lite mycket …

– Hrm, hrm, tack tack för inbjudan och kolla vilken dammig lampa var var jag nu? Jo, jag ska alltså försöka ge er en bild av hur en ADD-hjärna fungerar. Jisses vad jag är törstig, kan nån sätta fram vatten. Vilken cool gul färg du har på tröjan, var har du köpt den? MEN det var inte tröjor vi skulle prata om, utan ADD a-d-d a-d-d hör ni vilken rytm det är i det uttrycket tänk en hel blandad talkör som bara framförde bokstavskombinationer a-d-d a-d-d S-T! Det skulle bli nåt i stil med gubbdrunkning med de där konkretisterna på 1960-talet – Johnson och Fahlström och allt vad de hette.

Men ni har inte kommit hit för att höra mig svamla om sextiotalspoesi, utan ni vill höra något om det neuropsykiatriska funktionshinder som benämns ADD. Det handlar inte om små racksingar som klättrar på väggarna och har myror i brallan, utan snarare om klassens drömmare som tänker på tusen och en andra saker än de som han eller hon ska tänka på … eh — eh — ehh — nu kom jag av mig, hjälp mig någon?

ADD, var det ja. Värst vad magen kurrar. Alla har en mage, har ni tänkt på det. Ni är fyrtio stycken, och alla har ni en mage. Jag skulle kunna ersätta er med tio kor, hehe. Nå.

Var var jag nånstans. Jisses, vad trött jag blev. Kan vi inte bara …

Om man skulle ge ut en bok. En liten bok, men viktig bok. En bok som läses i soffor och sängar, bussar och tunnelbanor, klassrum och läsesalar, skrubbar och garderober, grottor och hyddor. I ficklampans sken i en sovsäck medan snöstormen yr på andra sidan tältduken. I knät, under bordsskivan medan läraren mal på.

Om man skulle skriva en sång. En enkel sång, men viktig sång. En sång som gnolas i väntrum och i parker, under slit och släp, och när man väntar på grönt. En sång som ylas från snöklädda toppar, över stekheta ökenslätter, som bubblas ut av pärldykarna.

Om man skulle bygga ett hus. Ett präktigt hus med många rum, fullt av värme och lugn, trygghet och fröjd. Ett hus som knakar i höstens stormar och knäpper i vinterkylan, som andas med vårens lungor, där sommarens vindar leker i gardinerna.

Om man skulle säga sin mening. En genomtänkt mening, full av visdom och insikt, ansvar och hopp. En mening som skulle tryckas för förstasidorna, spridas per mejl och klottras på dassväggarna.

Om man skulle … om man skulle … om man skulle ta sig en lur.

En konstnärlig bearbetning av denna text (länk).

Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut under mörkret.

Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.

Två löv satt bredvid varandra på en gren. Hela sommaren prasslade de vänligt om ditt och datt men när hösten började närma sig blev de som främlingar för varandra.
– Snart ska jag vila bland dem som susade och prasslade före oss. Jag blir gul och torr, faller ner till jorden och löses upp i myllan med mina bröder och systrar.
– Jag tänker inte falla ner och jag kommer fortsätta vara grön, sa det andra lövet.
Oktober kom och alla löven föll till marken utom ett som satt grönt och trotsigt längst ute på en gren. Då kom en botanist från naturhistoriska museet förbi, förundrades över denna besynnerlighet och plockade lövet från grenen.

I sextio år satt lövet inklämd mellan gråa papper i ett herbarium. Sedan brann hela museihelvetet och uppstoppade armadillor, snustorra valben och spritbägare med hundra år gamla hästfoster flammade och sprakade så att det bolmade och rök i hela fanskapet och teglet sprack och rutorna sprängdes och golven föll in och väggarna rämnade och svarta sotflagor föll över hela huvudstaden.

Det lilla torra blekgröna lövet brann upp på en sekund och förvandlades till koldioxid och vattenånga som virvlade upp mot himlen i den rytande uppåtvinden från branden. Och över land och hav svävade miljoner och åter miljoner koldioxidmolekyler på jakt efter gräs och löv som kunde svälja dem och låta dem ingå i ännu en cykel av liv.

Det sista lövet tänkte var innan han förintades, alternativt återföddes, var ”om jag inte vore så jävla envis …”.

Michel kör som en galning i sin jaguar
nedför Dag Hammarskjölds väg, förbi domkyrkan, över Fyrisälven.
Gasqueklädda studenter räddar sig upp på trottoaren
står och glor efter de röda baklyktorna som försvinner i grådiset.

Michel låter sig slukas av det skandinaviska höstmörkret
irrar med rusande motor på oljegrusvägarna norr om Knivsta.
Han tänker sig död, på väg att lösas upp i vinterns magsäck
en vitslemmig bål med stympande lemmar.

Som han hatar. Han hatar kylan och mörkret och människorna.
Ingen vill ge honom det han begär, ingen är värd en tanke.
Världen är en  ormgrop där kroppar slingrar och vältrar i vämjelse och lust.
Varje själ en förtryckare, en plågoande, en bödel.

Bokstav för bokstav formar Michel ensamhetens evangelium.
Om han befinner sig i döden eller i livet vet han inte längre.
Bara att han är övergiven – av sig själv och alla de andra.

Om Foucaults Jaguar.