På färjan kändes det först som om det skulle bli ett riktigt fylleslag med vingel i korridorerna och gapigt gaggande på fyra språk: estniska, finska, ryska och svenska. Men det lugnade ner sig, och månen lyste över nattfriden. Den som ville kunde följa den silverlagda kullerstensvägen in i evigheten för att leta upp The Wonderful Wizard of Oztersjön.
Verkligheten angjordes klockan 10 på lördagmorgonen.
En av Estlands viktigaste råvarutillgångar är oljeskiffer, det vill säga ”finkornig, grå till svart, sedimentär bergart som är rik på organiskt material och avger olja vid upphettning” (NE). Som energikälla utgör det en estländsk specialitet: oljeskiffer svarar för det mesta av landets energiförsörjning och enligt Wikipedia stod Estland för 70 % av världens oljeskifferproduktion år 2005.
Men, uj, vad fult det är med de väldiga slagghögarna vid Kohtla-Järve. Tänk dig den svarta högen som sotaren brukar raka ur din spis eller kakelugn och lägga på en tidning – förstora den sedan en miljon gånger.
Ännu en borg – denna gång byggd av danskarna, närmare bestämt Valdemar ”Sejr” II som förknippas med legenden om Dannebrogen. Rakvere är en ort som bollats mellan olika makthavare: danskar, tyskar, svenskar, polacker, holländare, ryssar och ester. Det var här Arvo Pärt växte upp – mannen som jag betraktar som världens bäste nu levande kompositör och som var den som återgav mig tron på att konstmusiken har en framtid efter tolvtons-elände och söndersågade flyglar.
Spiegel im spiegel av Arvo Pärt på Spotify
En magnifik skulptur av en uroxe som vakar över Rakvere från borgens vallar. Har enligt utsago på internet att göra med stadens gamla namn Tarvanpää som skulle betyda ’tjurhuvud’ (kan någon finsk- eller estnisk-språkig bekräfta eller dementera?). Dock inte att förväxla med Tarvaspää i Finland där Akseli Gallen-Kallela hade sin studio.
Att ha varit i Tallinn är ju knappast något som gör en svensk unik numera. Jämfört med de flesta andra städer i zonen där ryssar och tyskar slogs under andra världskriget så är den ju sagolikt välbehållen. Allt är vackert, fräsch och uppsnoffsat – resultatet är en stilfull turistfälla som översvämmas av uteserveringar och souvenirbutiker. Man får en känsla av att turister är i majoritet i stadskärnan en dag som den då vi var där. Gott så – må det bringa goda inkomster till estländarna! (Men jag söker hellre Historien med stort H på andra orter.)
Europas största sjöar i storleksordning är Ladoga (Ryssland), Onega (Ryssland), Vänern, Saimaa (Finland) och på femte plats Peipus där vi på resa från Tartu till Narva tog oss ett (icke-fotodokumenterat) dopp. Betydligt lindrigare vattentemp än i Östersjön!
I Sillamäe vid Finska viken hade Sovjetunionen en jättelik anläggning för urananrikning här där oljeskiffer användes som energikälla. Inga roliga saker att städa upp för de postsovjetiska estländarna!
Ryssarna kickade ut estländarna i området, byggde en med sovjetiska mått lyxig stad (läs hastigt och slarvigt uppsmäckat fuskbygge) på platsen och omvandlade den till en hemlig ort – struken från kartan och med postadress Moskva! – för den lokala politiska och teknologiska eliten.
Det blir säkert en populär ort när de har restaurerat det fuktskadade eländet.
Det här är nog den fulaste sovjetstaty jag sett – Homo atomicus av någon obegåvad regimfjäskare som inte orkade öppna några läroböcker och lyckades förolämpa både biologin och fysiken.
Här ligger enligt utsago Europas största hög av atomsopor … och femtio meter bakom oss ligger ett ölbryggeri.
Nu tror jag inte att ölen blir radioaktiv, men det är ett bra exempel på hur våra välfärdsbegrepp ställs på ända när vi svenskar reser i länder som inte har haft det lika lyxigt som vi de senaste 100 åren.
Nu närmar vi oss Narva. Det som ser ut som ett vanligt, tråkigt fält i höstregn är en av andra världskrigets mest bortglömda slaktplatser: slaget vid Sinimäed. Här anfölls högst motiverade tyska och estniska förband av en störtflod av sovjetisk kanonmat med ohyggliga förluster till följd för de senare. För Waffen-SS-romantiker har slaget fått ett romantiskt skimmer där ideologiskt motiverade och stridserfarna vapenbröder från Tyskland, Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Belgien höll stånd – med viss hjälp av esterna – mot kommunisternas anstormning. Slagets högtidlighållande har därigenom blivit en av de kulturella/historiska/politiska mötespunkter där nazi-ideologi och patriotism flyter ihop på ett högst obehagligt sätt – se här, t.ex.
Om diket på bilden är vad jag tror det är, nämligen en löpgrav grävd av Waffen-SS eller estniska förband, så demonstrerar den en psykologiskt intressant princip som tyskarna tillämpade under kriget. De lade nämligen inte försvarsställningarna i nedförsbacke som vette mot fienden, utan i nedförsbacken bortom krönet. Orsaken? Jo, att soldaterna inte skulle se fiendens förberedelser och tillväxt, utan bara kämpa mot synliga fiender när striden väl var ett faktum.
På en ås som spelade en central roll i slaget fanns en kyrkogård – en plats med lager på lager av sorg: den personliga döden som alla kyrkogårdar representerar; det förbannade kriget; de stackars oerfarna ryska gossar som slaktades på fälten; de estniska soldater som – om än politiskt förvirrade – ville se till att Estland inte blev sovjetiskt; föräldrar, syskon och flickvänner till soldater av alla nationaliteter– inte minst de vars älskade aldrig hade behövt befinna sig på platsen; nutidens situation med det levande hatet mellan ester och ryssar där vidriga rötter sträcker sig ner i ultranationalism och kommunism.
Och vanmakten jag känner över att allt detta är fullständigt omöjligt att förklara för en svensk tjugoåring.
Immanuel Kants grav överlevde kriget, liksom en stor del av katedralen vid vilken den är belägen. Enligt guiden finns dock ett litet problem: i krigets kaos stals, alternativt tillvaratogs benen av någon cynisk, alternativt ansvarsfull person. Om han har rätt är graven med andra ord en kenotaf och saknar DAS DING AN SICH!
Brunnslock brukar sällan vara sådär väldigt intressanta, men det här är faktiskt det. Det är nämligen ett tyskt sådant med årtalet 1938.
Det här är bland det mest upprörande och bisarra jag någonsin stött på under mina tre historiska resor: ett monument över ubåtskaptenen Alexander Marinesko som i krigets slutskede sänkte passagerarfartyget Wilhelm Gustloff med 9 000 civila flyktingar ombord.
Hör här: monumentet är från tidigt 2000-tal, och i DAGENS Ryssland är människor stolta över denna omstridde, alkoholiserade ubåtskapten som orsakade världshistoriens största fartygskatastrof. Det gör mig lika illamående som det faktum att man reste en staty över Bomber Harris.
Korv är bra frukost – en hel vedtrave av korvar! Med ketchup.
Denna tavla i en ortodox kyrka visar med all önskvärd tydlighet hur det kommer att gå på yttersta dagen. En sanningskommision går igenom ditt liv, och sedan dirigerar ärkeänglarna dig uppåt – där det ärligt talat verkar rätt trist – eller neråt – där diverse läskiga väsen skär dig i bitar, grillar dig och pinar dig i allra största allmänhet. Gud Fader håller ett vakande öga inte över alltsammans utan mitt i alltsammans.
Megakitsch utanför nämnda kyrka – vilken jag tydligen glömde att plåta. Ursäkta mig, men de nybyggda kyrkorna i Ryssland och Ukraina ser i mina ögon alldeles likadana ut; det enda som varierar är hur fuktskadade de är, beroende på hur mycket plåtslagarna har fuskat.
Det fanns en gång en stad som hette Königsberg som var vida känd för sin arkitektoniska skönhet och sitt myllrande merkantila, kulturella och vetenskapliga liv. Sedan kom det i vägen för en brittisk bombfanatisk flyggeneral och ett par hundra av hans Lancasterbombare, den hatiska röda armén samt de sovjetiska samhällsplanerarna. Det tyska Königsberg gjorde skyndsam sorti ur världshistorien och på platsen där det hade stått växte en förfärlig sovjetstad fram. Husen i bakgrunden är nog det fulaste jag har sett när det gäller planhushållningsarkitektur.
Här är en av Königsbergs berömda broar – jag kommer dessvärre inte ihåg om den var bevarad från den gamla staden eller inte. Den vackra borgen som en gång fanns här pulvriserades av ryssarna och istället byggde man en sovjetideologisk legoklump i ljusblått som skulle påminna statens människomaterial om socialismens överlägsenhet.
Hänglåsen är en bröllopssedvänja – fast det visste ni nog. Fenomenet är extremt vanligt i gamla öststater i allmänhet och Ryssland i synnerhet.
Bäst att ta en lur medan man väntar på bussen till Skavsta; man vet aldrig när man får möjlighet att sova igen. Överhuvudtaget är sömn och blodsockernivå något som jag alltid ägnar lite planering åt. Att ha med en kudde på långa tåg-, buss- och bilresor är något jag lärde mig när jag reste runt i en sån här när jag var aktiv här. I fickan har jag en frukt eller en macka om det blir långt mellan matpauserna, gärna kompletterat med godisbitar för att höja blodsockret i de fall man måste vara handlingskraftig eller fatta beslut. Ja, det är ju egentligen mina vanliga föreläsarvanor, fast i ett annat syfte.
Varför tog det så lång tid innan Ukrainas stäpper sattes under plogen? Varför samlades de fredliga människorna – de som ville odla, arbeta och handla – i befästa städer vid floderna?
Kanske är det inte hela förklaringen, men dessa våldsamma beridna män hade definitivt med saken att göra.
… är nog den mest fantasieggande berättelsen i hela, tjocka historieboken. Vad var det som hände omkring 1200 f.Kr.? Var det naturkatastrofer och missväxt som fick blomstrande imperier som hettiterriket att släckas ut – som om någon hade blåst ut ett ljus? Eller var det främmande folk som orsakade kollapsen – de som ödelade nästan varje stad mellan Troja och Gaza?
Slår vad om det var UFO:n …
Efter år av velande så tar jag nu mitt ansvar och kastar mig in i vattenpolospelet i den stora kunskapsoceanen Wikipedia. I den engelskspråkiga artikeln Huguenot pekade länken till Wassy till fel ort (det var här en massaker på hugenotter ägde rum den 1 mars 1562 – något som kickade igång de franska religionskrigen). Sådärja, nu har torbern rättat.
Nätmedborgare, gör din plikt: rätta en Wikipediaartikel idag!