Kategori: Livet

Nya tankar om Facebook (som jag reflekterat över tidigare):

Om Facebook hade gett mig det jag har fått under maj månad hade jag förmodligen lämnat det därhän.

Så här alltså. I november och februari får jag underfundigheter och glada hejarop från likar som också kämpar på i höstmörker och vinterkyla. Och i augusti och mars får jag tröstande vardagligheter och livsvisdom från dem som tampas med sensommarångest och vårslask.

Men i maj tycks det mig som om många av dem som varit så kloka, stoiska och tröstande blir som förbytta. Nu får jag istället en ändlös ström av ängsliga bekräftelser på medelklassframgång och självhävdande manifestationer av personlig status. Man har sprungit så många kilometer och avrundar med det och det vinet. Man vistas här och där och där är det så fint. Man umgås med den och den och det gör ju bara vissa. Man är någon och kastar bekräftelser på bekräftelser på bekräftelser till dem i ens egna ögon utvalda.

Allt blir till ett enda sorl av existentiell törst som stiger upp mot majkvällens himmel: SE MIG, DESSA KORTA ÖGONBLICK JAG HAR ETT HJÄRTA SOM SLÅR – BEKRÄFTA MIG, SE UPP TILL MIG, AVUNDAS MIG, ÄLSKA MIG & FRUKTA MIG.

Jag ser alltsammans som ett bevis för något jag alltid har vetat om: att jag är en lågsäsongsmänniska.

Man är ung, och livet ligger framför en som en landsväg på lysande rapsfält. Man blir medelålders och färdas på en, med Dylans ord, ”crooked highway”. Man börjar ana att färden framöver ska gå på en ”crooked trail” i trakter där det mörknar i dalarna. Har man varit rädd om kroppen och har man bankat viljan seg på erfarenhetens städ kan man färdas långt upp på bergssidorna, dit solen når. Annars får man gå i dalens skugga. Hur man går, var man går så kommer man till platsen där stigen ”slutar blint vid [en] övergiv[en], barkflisig vändplats” (Bengt Emil Johnson).

Mer BEJ (som jag håller för en av Sveriges bästa skribenter nånsin):

Jo, det dör i grönskan, ett döende
äger rum, ett passivt,
obetafsat döende, som
vinden inte påblåser, som
slår ut.

Sittande. Familjärt.

Vi var i Skiren-Kvickens naturreservat igårkväll, i skymningen. I ett naturskogsreservat är det lätt att förstå att en individs död är basen för andra individers tillblivelse. Gammeltallen rasar, ligger ruttnande i den svampdoftande skuggfukten, äts av mycel och skalbaggar, täcks av mossa, svampar, lavar, ris, granungar och sjunker så sakteliga in i landskapet.

Må det bli så att ens livsverk går samma öde till mötes som gammeltallen – att det frambringar nytt och annorlunda, och så småningom blir en outplånlig del av livs- och tankemyllret. Må de kloka tankar jag lyckas hopfoga gå som änglar genom rummen hos dem som har hjärtan som slår.