… kan liknas vid det ekonomiska sinnelag som diktarjaget besitter i Felix Körling-klassikern ”Om jag fick fem öre”.
Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.
En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.
Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.
Klockan är halv tolv och jag hade tänkt städa huset, löpträna i Mesta skog, öva munspel, blogga, skriva en halv sida i min roman, sortera lite bokföring och läsa en essäsamling. Det kan bli lite tufft att hinna med att se Alien Resurrection.
Den 1 december 1831 föddes min mormors morfars mor, Johanna Karlsson.
Två reflektioner:
• När jag läser om vad som hände 1831 så noterar jag att den moderna världen är på väg. Darwin ger sig av med Beagle. Abolitionister kämpar för att avskaffa det skändliga slaveriet. Napoleons välde är bara sexton år avlägset, men världen har förändrats.
• Jag tycker om att fundera över hur en hand kan gripa över sekler. Min mor (f. 1935) höll som litet barn sin mormors fars Johannes Nilssons (f. 1861) hand, och hon håller då och då min son Sigges (f. 2002) hand. Sigge kommer att kunna säga på sin ålderdom runt 2080 att ”som barn höll jag en hand i min som hållit en hand till en person som föddes 1861”.
Så packar vi upp det blanka nya året – utan tumavtryck, repor och hundöron. Inga misstag begångna ännu, inga bortkastade dagar eller veckor. Inga fula fotavtryck i almanackan, inga nersölade eftermiddagar, ingen bortkastad nattsömn som ligger och surnar i ett hörn, ingen anklagande frånvaro av motion, läsning eller kostfiber. Inga sekunda sekunder, maktlösa minuter, taskiga timmar, döda dagar, vidriga veckor eller modstulna månader.
Kort sagt: en gång var 365:te dag får vi känna oss gudomligt perfekta.
I ett fungerande samhälle måste det finnas lite marginalutrymme för dumheter, misstag, inskränkthet och rent trams. Allt behöver inte påpekas, anmälas, beivras, fördömas. Det finns helt enkelt stenar, gropar och tanklösa puckon och jubelidioter på livets stig och när de dyker upp så är det bättre att snabbt slinka förbi och lufsa vidare mot viktigare mål och angelägenheter – till exempel människor som behöver vårt stöd.
Men Sverige idag är de spetsade öronens och de utsträckta tårnas land. Många tycks bara vänta på att bli störda, förnärmade, indignerade och K-ORDET! (Och då menar jag inte det trevliga K-ordet.) Mina tankar går till boken ”De som viskade” i vilken historikern Orlando Figes beskriver paranoian, ångesten och fegheten i Stalins Sovjet där tusen öron lystrar efter tungor som halkar och råkar uttrycka det otillåtna:
Hur kunde människorna bevara sin personliga identitet när Stalins diktatoriska regim kontrollerade varje del av deras liv? Vilket sorts liv var möjligt i minimala, kommunala bostäder där varje samtal kunde avlyssnas genom de tunna väggarna och där man i vilket ögonblick som helst skulle kunna beskyllas för att vara »folkets fiende»?
Väl medveten om att det är magstarkt att jämföra det blodbesudlade och fasansfulla Sovjet med det trivsamma och trygga Sverige så dristar jag mig ändå att dra en parallell till klimatet inom det offentliga samtalet i vårt land. ”Två felsägningar, och sen är du ute” var det någon som uttryckte det.
En yttring av den nationella snarstuckenheten är den senaste Mikael Wiehe-affären där den gamle samällsförbättrarens manager jagar webbpublicister som publicerar en tramsig truddelutt vilkent råkar använda sig av hans melodi. Jag tycker det är rent ut sagt obehagligt att leva i ett samhälle där den kulturella eliten skramlar med sina juridiska vapen när någon gör en fånig YouTube-video i sovrummet – oavsett om personen är Herr Niemand eller SvD-skribent.
Jag bidrar därför till Barbara Streisand-effekten genom att publicera videon inte bara en gång utan TVÅ! Känn på den, Anders Larsson!
Inför det djefla jubileet nästa år har Expressen lagt upp en Twitterfeed med dagliga Strindbergcitat.
Strindberg spelar Mean Woman Blues: ”Well I aint braggin, it's understood / Everything I do, well I sure do it good / Yeah I got a woman mean as she can be /Some-a-times I think she's almost mean as me.”
Eftersom jag använt Apple-datorer sedan 1987 och levt med dem through good times and through hard times så får jag väl skriva några rader.
• Jag ägde, konstigt nog, aldrig någon Macintosh Plus eller Classic. Hela Lunds universitet var nedlusat av Appleprodukter under senare delen av 1980-talet och vi studenter bombarderades med erbjudanden om att köpa en liten holk. Jag vände och vred på beslutet många, många gånger men, nej, det blev aldrig någon egen beige burk då det begav sig (däremot fick jag en utrangerad SE många år senare som fortfarande står i vår källare). Vad vi gjorde var att låna – det blev mycket spring på låsta och nedsläckta kontor och då och då ett högtidligt hemlån till egna studentrummet.
• LaserWriter – den mest sällsamma och respektingivande av varelser. Doften av färsk plast, trycksvärta och ozon är omisskännlig och oförglömlig.
• Vår första, egna Mac OS-dator: den utmärkta LC 475. Oglamorös men pålitlig – datorernas Volvo 240.
• Performa 5400 – vilken skitdator! Ödesstunden för Apple inföll nån gång 1996 då Mac OS (System 7.5) var så buggigt att det måste ha höjt mortalitetsstatistiken bland Mac OS-användare – blodtrycket ökade ju till farliga nivåer när datorn dök gång på gång. Feltyp 11, någon? Detta, tillsammans med att landets IT-avdelningar formligen HATADE macar vid denna tid gjorde att vi Appleanvändare verkligen utgjorde en liten udda sekt – som av någon konstig anledning fick finna oss i de mest aggressiva utfall mot våra burkar och deras system.
• Med första generationens iMac började allt det roliga. Aldrig har färger strålat så klara som från Bugdom som låg färdiginstallerat på den flaskgröna pionjärmodellen.
Tack, Steve, för att du lärde världen att det är cool att vara eljest.
Man sitter riktigt bekvämt på denna sällsamma sten.
Mellan 1976 och 1982 sprang jag förmodligen förbi denna sten tiotals gånger utan att notera att det är en särdeles speciell sten – säregen i form och sprickmönster, och med en liten avsats som är utmärkt att sitta på.
Nåväl, stenar har tålamod. Den lade sig att vänta och blev alltmer mossbelupen. Efter tre decennier var tiden mogen.
Hur många sådana stenar omges jag av idag som jag först kommer att upptäcka om tre decennier? Går vi i själva verket omkring i ett lapidarium av sådana block och bumlingar?
Melankolisk höststämning i Parken Zoo med utförsäljning av souvenirer och gula björklöv på marken. Men aldrig har jag sett så många pigga och nyfikna djur – lemurer som klängde på burnätet, vänliga vildsvin, kraftfulla tigrar, surikater som verkligen inte var några surkart, hialösa uttrar, fnysande myrslokar och häftigast av allt: en gepard som accelererade i full karriär mot en gosse som dock varken lät sig ätas upp eller oroas.
