Regn eller inte – den framvällande grönskan och den ljusa horisonten i norr är sällsamheter att gömma i hjärtat inför vinterhalvåret. Så gnäll inte över blötan – spänn istället upp paraplyet och njut av gräsdoft och de ljusa kvällarna.
Eller som gamle Harry uttryckte det:
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
För svenskar av en äldre generation är Saaremaa mest känd som den där ön som tillföll Sverige vid freden i Brömsebro. Under sovjettiden var hela området ett uttryck för förtryckarstatens paranoia – bara bofasta och militär personal fick vistas på ön som var proppfull av bunkrar, baser, bevakningstorn och med all säkerhet vansinnigt uttråkade ryska soldater.
Mil efter mil av undersköna sandstränder ligger juniöde på både Ösel och grannön Dagö. Under högsäsong blir det förmodligen något livligare, men det råder inga tvivel om att Saaremaa är en oupptäckt idyll. Förslag till slogan: ”Som Gotland, fast utan 08:or!”.
Har inte sett boken som sådan, men pressmeddelandet gör mig lika delar sorgsen och modstulen. Det som skildras är arvssynden i ny tappning, berättelsen om de 50 % av människosläktet som föds fördömda. Och våra försök att säga ”jag är inte sådan” är enligt författarna inte mycket värda; om vi bara lyfter överläppen en liten aning så ser man rovdjurständerna.
Jag har aldrig ställt upp på den här skildringen av verkligheten, och tänker inte heller göra det. Istället frågar jag: får det inte vara nog nu?
– Rälit vä’r! säger jag på skånska när barnen kliver ut på förstutrappen.
– Va? säger min trettonåring.
– ”Rälig” – det är äckligt och fult och dumt – precis som vädret. ”Vä’r” är väder alltså. Så här är vädret i Skåne på vintern.
Min trettonåring nickar tyst och så travar han och lillbrorsan iväg längs Bynäsvägen i blåst och ruskregn. Det känns som om det är november i Skåne trots att det är april i Sörmland.
Och det slår mig att det skånska ordet ”rälig” – som är nära besläktad med grymtningen man gör innan man lägger en riktig spottloska – kanske är sprunget just ur det skånska vädret. Svenskan är lam i jämförelse, försåvitt man inte tar till ord och uttryck ur språkets giftskåp. ”Jävla skit&pissväder” kan väl sägas vara synonymt – samtidigt finns det en stoicism i det skånska uttrycket som inte framkommer där.
Jag har börjat fundera över det där med medelålderskriser och deras betydelse för världshistoriens lopp. Hitler var 44 år när han fick makten i Tyskland, Napoleon var 43 när han anföll Ryssland – hur mycket var de påverkade av att de började uppleva att de nu var inne på livets andra hälft, den tråkiga hälften?
Häromveckan slängde jag ut undringen till några historieintresserade vänner, och så här svarar min gode vän Erik Hjalmar Emillon:
Men, jag kom av en slump att tänka på habsburgaren Karl V. Jag har inte alla detaljerna i huvudet, men jag minns att han abdikerade till förmån för sina söner (Filip II är ju den mest kände). Vid dryga 50 år fick Karl V nog av Världens Onda, bosatte sig i ett kloster (vill jag minnas) o tillverkade klockor (vill jag minnas).
Det måste finnas massor av intressanta exempel. Kanske mina bloggläsare kan bidra med något?
Eftersom jag har två orienteringsvänner från Eskilstuna som snart ska bli pappa får min hyllning till Quinnan denna dag bli FEM TIPS från en fembarnspappa till alla fäder som möter sitt elddop: så här blir du det bästa stödet när och där du behövs som mest.
1. Du kan aldrig lära dig det här utan att vara med om skarpt läge.
Håll huvudet kallt samt humöret och blodsockret uppe.
2. Du är inte särskilt viktig, men samtidigt oerhört viktig.
Naturen och kvinnokollektivet (i form av din käresta och den sannolikt kvinnliga förlossningspersonalen) fixar kärnuppgiften finemang utan din insats. Du får se dig själv som Stefan Holms pappa på läktaren – du kan knappast vidta några avgörande åtgärder (förutom att hämta folk, komma med vatten, heja på, massera ryggen etc.) men din närvaro är alldeles oerhört betydelsefull ändå.
3. Räkna med starka känslor.
Det kan bli upprört, och du kan som karlslok vara alldeles oerhört irriterande. Ta det med jämnmod.
4. Glöm inte det praktiska.
Planera i förväg hur du ska parkera bilen etc. – du kommer ha väldigt svårt för den typen av problemlösning i situationen du befinner dig i. Förbered en rejäl matsäck som du bara slänger ner i väskan när ni sticker. Ta med anteckningsbok och kamera – det är fantastiskt att ha bra dokumentation, inte minst för den lilla huvudpersonen själv om fem-tio år.
5. Njut av det storslagna.
Det här är större än Grand Canyon, vackrare än en soluppgång, mer förunderligt än Orions stjärnbild. Var där! (Det blir roligare för varje gång man är med.)
BONUSTIPS
Den bästa gåva du kan ge till din nyförlösta käresta är följande: ett löfte om att byta ALLA blöjor när du är hemma och det är praktiskt möjligt! Det är en arbetsfördelning som är både rättvis och rationell – aldrig några diskussioner om vem som ska gå när det är dags! Gör blöjstunderna till trivsamma stunder med lek, prat, omtanke och intensiv ögonkontakt.
En stor del av världshistoriens elände, förstockning och förspillda möda kan skyllas på processpersonernas välde. De som är uppfyllda av processer, protokoll och påbud vilka de ständigt skärskådar och petar i med petimätermässig passion för det partikulära.
Jag urskiljde plötsligt mönstret i min sons mattebok – den bottenlöst urtråkiga. På min tid upplevde jag mer mål och mening i vår kunskapsfärd. Nu är det vägen som är mödan värd. Övningarna speglar de inlärningsprocesser som de pedagogiska forskarna har blottlagt istället för att tillämpa metoderna. Det är som att spela fingerövningar istället för kompositioner. När barnen ska gå från två- till tresiffriga tal möter de inte en utmaning om Påls och Pers diken där de stolt ska upptäcka att de genom eget skarpsinne kan utvidga det som de redan har lärt sig, utan en kaserngårdsdrill av just, exakt, precis det momentet. Inte undra på att de små utfallsmänniskorna spjärnar emot.
Fashion! Turn to the left.
Fashion! Turn to the right.
Fashion!
Min malmöitiske lumparkompis var uppriktigt förvånad. Och vad skulle jag säga där på luckan på saligen nedlagda I11 i Växjö? Att jag – då som nu – ofta reflekterar över min hädanfärd och det hinsides? Säkert en gång i timmen.
Idag har glädjande nog min rara hustru gjort det socialt legitimt för mig att blogga om detta mitt favoritämne. Mina bästa konversationer om döden har jag för övrigt inte haft med själasörjare eller psykologer, utan med människor för vilka döden är en yrkesmässig realitet. En var rättsmedicinare. En annan onkolog. En tredje narkosläkare.
Här tre litterära skildringar av döden som jag tycker om (den tredje av dem är dock i sötaste slaget då jag är på mitt cyniska humör):
H C Andersen: Ole Lukøie:
”og saa løftede Ole Lukøie den lille Hjalmar op i Vinduet og sagde, ”der skal Du see min Broder, den anden Ole Lukøie! de kalde ham ogsaa Døden! seer Du, han seer slet ikke slem ud, som i Billedebøgerne, hvor han er Been og Knokler! nei, det er Sølvbroderi han har paa Kjolen: det er den deiligste Husar-Uniform! en Kappe af sort Fløiel flyver bag ud over Hesten! see hvor han rider i Gallop.”
Oscar Wilde, Spöket på Canterville:
’Poor, poor Ghost,’ she murmured, ’have you no place where you can sleep?’
’Far away beyond the pine woods,’ he answered, in a low dreamy voice, ’there is a little garden. There the grass grows long and deep, there are the great white stars of the hemlock flower, there the nightingale sings all night long. All night long he sings, and the cold, crystal moon looks down, and the yew-tree spreads out its giant arms over the sleepers.’
Virginia’s eyes grew dim with tears, and she hid her face in her hands.
’You mean the Garden of Death,’ she whispered.
’Yes, Death. Death must be so beautiful. To lie in the soft brown earth, with the grasses waving above one’s head, and listen to silence. To have no yesterday, and no to-morrow. To forget time, to forgive life, to be at peace. You can help me. You can open for me the portals of Death’s house, for Love is always with you, and Love is stronger than Death is.’
Bo Setterlind: Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Och så avslutar vi med en underbar – och läskig – scen från Monty Python:
